Kategori: Okategoriserade

Det är tyst ute vid min fyr
Vinden är svag och sjöfåglarna få
Jag håller min hand mot den vita kalken
Och tänker på allt denna utpost fått utstå
Hur regnet piskat den kalkade cementen
Hur den fått stå emot sand, salt och fågelskit
Hur ensam den ändå stått rakryggad
Och visat vägen för de vilsekomna
Jag står där och försöker kanalisera kraften
Som denna byggnad besitter
Och låta den strömma in i mig
Som kärlek och visdom
Eller som en varm havsbris

Rädslan och otryggheten
Samlar en del människor i hop i en knuta någonstans i kroppen
Till en början en liten, kula och efter ett halvt liv en liten boll
Det går att leva
Den syns inte utåt
Knutan rör sig nästan omärkligt genom kroppen
Men bäraren påminns hela tiden om den
Och så småningom försöker levern och njurarna bryta ner den
Men det fungerar sällan för knutan har blivit hård och ogenomtränglig
Då dör kroppen
Av rädsla och otrygghet

Han satt på trappan till Nansi’s bageri,
Dånet från Möllevångstorget var öronbedövande
Han var trött och behövde vila en stund
Medan han satt där
Tog han upp en en liten rökt korv ur bröstfickan
Han tuggade långsamt
Och såg sig omkring på Simrishamnsgatan
Bo-Erik hade varit här mycket som barn
Det var sig likt
Men mer liv och stoj nu
Eller så började han bli för gammal
Han tänkte på Agatha
Som jobbat som ändringssömmerska
Längre bort på gatan
Där det nu ligger en mobilaffär
På sjuttiotalet hade han lämnat in ett par kavajer där
Och smygkikat in i porrbutiken snett mittemot
Men då som nu var det torghandel
Och tre för priset av två
Det är tur att vissa saker är konstanta
Han reste sig sakta upp
Och borstade av sig därbak
Och gick för att handla
5 kilo ris

Jag ser dig,
Jag ser ditt trasiga hjärta
Jag ser ditt söndertrasade liv
Jag ser också
Din trotsiga blick

Jag sitter vid maskin 81
Och skär bort ingjöte
Det doftar varm plast
Och gjuteripressen dånar

När ingjötena är rensade
Så klistrar jag fast
Två självhäftande kuddar
Som gör glashissen tyst

Jag gör denna procedur
Om och om igen
Tills fixturen är tom
Sedan byter vi plats med varandra

Jag står vid maskin 81
Och tar ut glastyrningen ur pressen
Och kastar ingjötena
Innan jag sätter den I fixturen

Det är vi fyra vid maskinen
Tre som sitter ner
Och en som kör
Och vi kör som fan

Det är hög volym vid 81:an
För vi vet vad vi kan
Så vi kör ”If I could turn back time”
Och dricker coca cola

Du känner att kärleken är
Det allt handlar om
Och att en kyss
Eller en frukost på sängen
Är meningen med livet
Att vakna tillsammans
Och gå hand i hand
Ut i verkligheten
Du känner att omtanken
Och empatin mot en annan
Är vad livet handlar om
Både det jobbiga gråtiga
Och det fina glättiga
Du vill känna håret
Glida mellan fingrarna
Och orden som du ger henne
Är värderande,
Ja, stärkande
Samtidigt har du svagheter
Som hon fnissar åt
Och ni skäms inte
Över tillkortakommanden
För livet är sånt
Det är svårt att styra allt
Du känner att kärleken är
Att hon gör din matlåda
Eller klappar dig på kinden
Och du städar när hon sover
Eller byter en glödlampa
Ja, när man är två
Känns livet ljusare
Men också färggladare
Du känner rättvisa
För i livet finns något
Som vi alla måste dela

Jag dricker kaffe
Skrollar förstrött
Lite ny Australiensisk hardcore
Och coronavirus live update,
Några dikter av Gullberg
Och så en koll på flashback
Det luktar stekos i lägenheten
Jag tänker på pappa
Och sedan på Lasse Gullin
Och hans senare pianoperiod
Jag hör Lorenzo på gården
En teatralisk granne
Med bred hatt
Och hög röst
Han vill bli sedd
Eller i alla fall hörd
Jag tror alla vi människor har det behovet
Men beroende på självbild
Och trygghet
Yttrar sig det olika
Jag tänker på skillnaden
Mellan gator och vägar
Och att jag måste köpa morötter
Fortsätta leva hälsosamt
För kanske kommer chansen
Att få hålla någon i hand
Och få göra det under tid
Sedan ser jag en bild på Bob Dylan
Och Joan Baez
Och tänker att han nog var en skithög
Billy Nomates frisyr
Hon är som Kim Wilde
Blandat med Gena Rowlands
Telefonen piper
Ett meddelande om ett paket på instabox
Jag har köpt nagellack
Därför att det är roligt
Sedan är det brasiliansk coronamutation
Och skidskytte eller längdskidor
Och så en träningsmatch
Jag lyssnar lite på tystnaden
Bara sekundvisaren i köket som hörs
Kanske borde göra en PSA
Och skaffa en ny jacka
Budar istället på två gamla theburkar
Från Hong Kong
Tänker att jag kan ha pins i dem
Tror jag skall duscha
Och smörja in min näsa
Det är väl allt det här
Som gör mig till Sebastian

Jag ser hur människor går itu
Jag ser hur huden fåras
Och hur tårarna tränger ut
Och rinner och rinner och rinner
Tills kroppen är uttorkad
Och skalet spricker och krackelerar
Vad som finns där innanför
Kan jag aldrig veta säkert
Vissa gör en metarmorfos
Och blir någonting nytt, starkare
Andra har bara något ynkligt,
Något väldigt ömtåligt
Att förvandlas till
Under alla dessa processer
Måste de ha någon att hålla i hand

Det finns människor som ruttnar,
Ruttnar på av att vara marginaliserade,
Utanför eller inte lika mycket värda,
Ruttnar på att vara mobbade, stämplade,
Utstämplade, sjukskrivna eller pensionerade,
Ruttnar på orättvisorna och skillnaderna
Mellan människor och människor,
Ruttnar på att hela tiden kämpa i motvind
Och stora delar av tiden utan uppskattning,
Ruttnar på att inte vara älskade
Av vare sig en partner eller sitt jobb,
Ruttnar på ensamheten i samhället,
Och på ensamheten i deras själar,
Ruttnar på gudar, vetenskapsmän och förståsigpåare
Och ruttnar på det skruttiga hus de bor i,
Ruttnar på att de inte kan prata engelska,
Eller räkna ut en enkel ekvation,
Ruttnar på kylan, fruktan och mörkret
Som bor i deras kroppar
Det finns människor som ruttnar

”Jag har fan inget annat, klydde.”,
Sa Joan till Kenny
Medan hon drog upp tightsen,
De var metallic-blå med rosa blixtar
”Skit du i mig och vad jag har på mig!”
Hon trivdes i dem,
Men det tänkte hon inte berätta
Joan Crawford behövde självständighet,
Självständighet från skiten och mötet
Hon behövde luft
Och en vit nytvättad tisha