Kategori: Okategoriserade

Det föränderliga är bra
Men förvandlingar vanskligt
Är du en prognos?
Eller en allvarlig diagnos?

Vid mjölkpallen

Jag minns jag stod där
Vid min dagmammas mjölkpall
Och längtade hem
Fastän det var så nära
Kanske bara en fem, sex stenkast
Det var som om här där vägarna möttes
Där grus mötte oljegrus
Och där rinnande snus
Mötte röd commerce
Så möttes också det förflutna,
Nuet och framtiden
Det gamla halvbornholmska
Österlen
Och det som kom att bli min barndom
Men också löften
Om det som komma skall
Som en gammal hyvel
Som lugnt och metodiskt hyvlar ner
Kvistar och ojämnheter
Till något jämnare, lenare
Men kanske mindre levande?
Säger en del
Men jag tror på framstegen
Där man lever i och med sin historia
För att skönja ens verkliga jag
Kvistar är ibland bara kvistar
Ibland är de vackra
Som en bar kvinnohöft
Men en mjölkkanna
Är och förblir en mjölkkanna,
En tung och otymplig pjäs
Men historierna vid mjölpallarna
Är eviga

Förra gången jag träffade Elvira
Var utanför Stadshuset
Hon hade varit på uselt humör
När jag frågade om hon bodde i kvarteret
Snäste hon av mig
Och bad mig dra ut pinnen ur röven

Jag funderade en del över det skedda
Men insåg att hennes boende
Och dagliga förehavande
Var sådant hon höll för sig själv
Och det tyckte jag nog
En Tante av hennes kaliber kunde få göra

Hennes själ och uppenbarelse
Fyllde mig av värme
Det fanns en sådan otrolig kraft,
Ja, stolthet, i hennes för mig
Öronmärkta ord
Och vingklippta berättelser

Måhända var jag själv
På en plats i livet
Då jag låg öppen
För gåvor av den sort
Som döljs bakom
Tunga inrökta gula gardiner

Måhända var jag själv vingklippt
Och sökande
Eller så var Tante Elvira
Skickad för att förmänskliga mig
Med ord och uttryck som
”Kamma dig!” och ”fanimej brodera mej”

Men jag kände ju så klart
Det där bräckliga också
Som om den mörka klänningen hon bar
Plötsligt en dag
Skulle falla samman
Maläten och uttorkad

Jag oroade mig helt enkelt
För den mer än lätt alkoholiserade
Lilla damen
Men jag tänkte att så länge
Vi kan ge något åt varandra
Är dagarna värdefulla

Alla är vi såriga
Och utsatta
För livets nycker
Var vänliga
Och krama stort
Istället för att förminska någon
I kärlekens namn

Det var korta dagar
Och mörka kvällar och nätter
Bergsgatan glittrade sporadiskt
I korta ljussymfonier
För den grå massan

Jag märkte att jag allt oftare
Styrde min steg mot LeLe’s
Och den instängda doften
Av intorkad öl
Och fuktiga gamla pälsar

Tante Elvira fortsatte berätta
Om hennes tid på Limhamnsfärjorna
Och alla kavaljerer
Som gick under namn som
Johnny, Henry, Francis eller McKellar

Elvira var inte den dam
Som lovsjöng karlar precis
Men den där McKellar
Verkade ha lämnat
Ett varaktigt intryck

McKellar verkar varit en stilig man
Iklädd handskar och paletå
Och ofta trilby-hatt
Han doftade av
Earl Grey och tobak

Han hade sagt sig handla med konst
Både i Danmark och Sverige
Men som Elvira uttryckte det:
”Han var lika bevandrad i konst
Som jag i alkoholfria drycker”

Den konst McKellar saluförde
Var pikanta, lättklädda damer
Som målades på beställning
Och helt efter kundens önskemål,
Eller märkliga kink

Vem konstnären var
Fick aldrig Tante Elvira veta
Men hon misstänkte
Att McKellar var både säljare
Och den hemlige konstnären

”Man såg på hans fuktiga ögon
Att han var en pervers typ
Inte alls snäll och rar
Som du påg,
Helt enkelt lite slipprig.”

”Men vilka nävar den mannen hade
De var ömsinta och brutala
Om vartannat
Och jag var hypnotiserad
Av dess kraft”

Vi tog nu varsitt rejält glas portvin
Och Tante Elvira gäspade
Innan hon avslutade berättelsen:
”Han slog mig i magen
För att blåmärken inte skulle synas”

Bergsgatans puls,
Asfaltshypnosen,
Portvinets ångor
Och ett liv som lyser upp
Som en nytänd stopp tobak

Mörkret jag minns
Var annorlunda
Kanske ännu mörkare
Ännu längre in under krypgrunden
Därinne vet mörkret ingenting
Jag frågar efter hopp
Och mörkret svarar inte
Jag frågar efter kärlek
Och mörkret omfamnar mig
Jag frågar efter ljus
Och hoppet släcks i mig
Mörkret jag minns
Var mer konkret
Mer artikulerad
Den vassa svärtan
Skär ljuset i skivor
Som den brer tjockt med smör på
Och äter med små ljusglimtar på
Mörkret jag minns
Är inte detsamma
Jag har lärt mig leva
Med mörkret
Och mörkret lever i mig

En själ kan ibland vara
En tät spindelväv
Av oändlighet
Och ensamheten
Spindeln som väntar
På bytet

Jag träffade Elvira
På LeLe’s
Hon satt å sov
Framför ett tomt stop öl
Och en urdrucken snaps

Själv satt jag
Ett par bord bort
Och tittade mestadels
Ut över Bergsgatan
Rannsakande mina livsval

Detta var i sanning
Ett litet hak
För försummade själar
Och ensamma vrak
Som letar lä i stormen

En lätt snarkning
Från den lilla tanten
Fick mig att kika
På hennes silvriga hår
Och smäckra men rynkiga armar

Hon var vacker
Och elegant
Trots sin utsatthet
I det offentliga rummet
En människa med historia

Jag drack ännu en öl
Och läste igenom ett mess
Jag tänkt skicka
För att avsluta något
Då jag hörde hennes röst

”Vad fan gör du här påg?
Du borde vara hemma
Och koka kalops
Och sköta dina kaktusar
Eller en värdelös frimärkssamling”

Jag ryckte till
Och vände mig mot tanten
Och jag såg nog mer yrvaken ut
Än hon själv
För nu satt hennes brillor där de skulle

Jag samlade ihop mig
Och svarade:
”Kalops är gott
Men jag orkar inte laga mat
Till mig själv”

Tanten vägde mig på våg
Med en genomträngande blick
”Du tänker för mycket,
Och lever för lite,
Det säger då tante Elvira”

Jag tittade lite tafatt
På en liten litografi
Som hängde mellan
De gamla,
Lätt dammiga fönstren

”Du behöver inte blygas
För mig påg,
Jag är ingenting,
På väg mot ingenstans
Från mitt ingenmansland”

Jag tittade på henne
Och log litegrann
”Någonting är du allt,
Du pratar ju med mig
Och fick mig att le.”

”Min uppgift i livet
Är att sitta på syltor
Och snarka
Och få småpågar
På bättre humör”

Mannen bakom disken
Kom fram till Elviras bord
Och tog tomglasen
Och frågade
”En runda till?”

”Kanske det”, sade hon,
”Om pågen vid fönstret
Delar nöjet med mig?”
En silvrig hårlock
Föll ner över hennes ena öga

Jag tog min öl
Och satte mig mittemot henne
Hon klappade mig på handen
Innan hon svepte klaringen
Och tog en girig klunk öl

Det var så jag mötte Elvira
Furstinna av ölsjappen
Och sunkishaken
En pärla så skinande
Att hon nästan var genomskinlig

Trafiken rullade på
Därute på Bergsgatan
Medan jag föll ner
I en förtrollad värld
Av broderade historier

Just nu är det pressande att leva,
Så många konflikter, krig och ekologisk oro
Det känns nästan som om vi lever i the end of times,
Arbetslöshet, fattigdom, pandemier
Fascism och kristen konservatism
På varandra
Inlagd gurka på leverpastej
Vi oroar oss
Över våra kroppar,
Våra barn,
Vår oroliga framtid.
Palestinskt folkmord, folkmord i Darfur och i Xinjiang
Och isarna som kalvar
Och isarna som dör
Torkan som dödar
Och kylan som förgör
Det är då jag ser Shane MacGowan
Dras till sin sista vila
Av svarta hästar
Och hälsas av sång
Och varm innerlig kärlek,
Och jag ser godhetens ansikte
Som faktiskt finns därute
I en dödens sista ritual
Vem vill sjunga Sally McLennane
Eller förlora sin själ
Det är det det handlar om

Där ute i regnet
Finns du
I blå bolsterrock
Eller gul vattenavstötande anorak
Hårtoppar blöta
Och med en längtan
Som en sommarflod
Och jag står i fönstret
Och tittar ut
På regnet
På dropparna
Och ringarna på vattnet