Kategori: Okategoriserade

Jag målar mina naglar med neonfärgad nagellack
Och lyssnar på Hanoi Rocks
Jag är Michael Monroe
Kanske är jag Sebastian Lindberg
Eller Joan Crawford
Det är ändå bara olika varianter på liv
Jag skruvar mitt liv med en tång
Så att livsgnistor uppstår
Jag sätter eld på mig själv
Och brinner som en tonårsfackla
Jag är inte platt,
Jag är det jag behöver vara
Jag är truckförare, lagerarbetare,
Grubblare, tänkare och kanske poet
Drömmare också
För utan drömmarna
Finns det ingenstans
Livet kan speglas i

Själens ensamhet
Som ett block av is
Som ångar
Upp mot stjärnorna

Joan hade varit på Odd Luck Garage
Kennys bror brukade hänga där
Där hade spelat nått band
Och de hade druckit hof

Hon hade tittat på sångerskan
Tittat och tittat och tittat
När bandet slutade spela
Hade hon sparkat ner tösen

”Kallar du detta punk?
Din jävla fitta!”
Sen hade Joan Crawford
Blivit utslängd

Nu drog hon mot Hornet
Och hon var förbannad
På all jävla mög
Och på undfallenheten

Det blåste kallt på Backarna
Och hon hade inte fått med
Sin gamla skinnpaj
Så hon gick fort

Hon skulle till Hornet
Men gick in på puben mittemot
Beställde en öl
Och ställde sig sidan om en ung kille

”Hej, vet du vad punk är, snygging?”
Killen såg oförstående ut
Och motade bort henne en bit
”Vem fan är du?

Joan Crawford ställde sig nära igen
Så nära att hon kunde viska
Och smeka hans kulor samtidigt
Medan ”Wake me up” spelades

”Vet du vad punk är, eller?”
Han försökte röra sig från henne
”Du vet fan inte vad punk är,
Men du har en skön pung”

Jag är en sådan som älskar
Jag kan inte hjälpa det
Det blir bara så
För jag ser dig,
Det där som är du,
Och det där mänskligt unika
Det är det jag älskar
Det där speciella,
Det där off-beat
Det behöver inte vara något mer
Jag är en sådan som älskar

Jag hade varit gladare
Om jag inte jämnt vore så förbannad
Förbannad över orättvisor
Och människors olycka
Varför är det omöjligt för oss
Att dra åt samma håll
Trots att vi ser de ihåliga ögonen
Och den bottenlösa sorgen
Hos de alldeles övergivna

Det här med kärlek alltså
En gång i tiden gjöt jag och en vän vårt blod för hårdrocken
Vi stack hål i ringfingerhuden och lät blodet droppa ner i plåtburk
För att blandas ut
Vi befann oss i ett ödehus och på väggarna hade vi ritat flera pentagram
Och en deformerad Eddie the Head
Vi hade lärt samma ramsa däri vi gav våra liv åt hårdrocken
Vi gav löfte om evig trohet och evig kärlek
Året efter hade han skaffat tjej och blivit synthare
Och jag blev postpunkare och började syssla med brevkonst
Vi gillade inte ens varandra
Våra föräldrar var vänner
Och vi hittade väl ett sätt att umgås
Ett sätt att andas och leva
Men där och då älskade vi något,
Något högre, något att längta till
Ungefär så har min kärlek sett ut genom åren
Dysfunktionell
Men jag har lovat och gett allt
Jag har älskat

Förutom hjärtslagen
Och hoppet i feelgoodromaner
Hör jag min viljas steg
Som dånar likt jordens oceaner

Innerst inne är vi bara djur,
Instinktsstyrda kräk
Som lever här på jorden
Av outgrundliga anledningar

Vi äter och skiter varje dag
Och känner massa känslor
Rädsla, kärlek, raseri
Som gör oss så utsatta

Inte bara utsatta för väder och vind
Utan för vår egen smärta,
Vår egen existentiella kris
Som vi alla föds in i

Till skillnad från djur
Kan vi dämpa vår ångest
Med icke instinktsstyrda knull,
Öl och färgglada piller

Vi kan stå framför havet
Och säga djupsinnigheter
Som: ”att vi måste fånga dagen”
Men dagen har oss redan fängslade

Vi kan så klart bara ge upp
Men då finns bara valet att dö
Låt hjärtat och levandet
Vara den tråd vi följer

Stikko och Bo-Erik hade varit en sväng
På Skolgatans Ölkafé
Och druckit kaffe
Och ätit äpplekaka med vaniljsås

De gick nu långsamt nerför gatan
Mot Bo-Eriks lägenhet
Skurbilen surrade som arbetade
Över Möllevångstorgets gatsten

De mötte ungdomar
Med mycket skinnkläder,
Nitar, grälla färger,
Tatueringar och piercings

Stikko tog till orda
”De ser ut som porr
Och sjöbusar
Hela bunten”

Bo-Erik väntade en stund med att svara
Sen sade han:
”Och du låter så
Och du är 69 år.”

De gick vidare under tystnad
Och tittade på staden
Såsom den presenterade sig
Denna söndag vid lunchtid

Se det mjuka, sköra, sökandet
I människornas ögon
Så ser du också dig själv
Din dag, din gårdag och morgon