Sanningen är att det finns ingen sanning
Det som finns är universum,
Tidens gång,
Och tankarna detta skänker oss
Självklar är överlevnadsinstinkten
Annars vore vi nog inte här
Men kärleken till alltet
Är också en liten bit
Då sanningen finns att läsa bortom stjärnorna
Borde det stämma till ödmjukhet
Det rinnande vattnet, myggorna
Det otroliga livet
Överlevnad är också att känna empati,
Att hålla en behövande hand
Och att skapa förståelse
Längsmed universums rand
Nedmot,
Bortåt
Den svällande svarta magneten
Som månen glänser i
I sin nya aftonklänning
Ögonen jag speglar mig i
När jag sköljt mitt ansikte
Det våta höljet
Och de svala smekningarna
Från mina egna fingertoppar
Jag hör de nyinflyttade
Som brölar och gejmar
Det är liv i huset
Och jag tänker mig tillbaks
Till andra livliga stunder
Stunder då jag levt
Då himlen öppnat sig
På vidaste gavel
Och känselspröten
Sköljts rena som kromade antenner
Tårar som droppat över boksidor,
Tårar som fällts i lönndom,
Tårar som gnistrat
Med morgonsolens
Orimliga obetvinglighet
Mina pupiller som två punkter
Hämtade ur meningsutbyten
För länge sedan
Och regnbågshinnan
Till bredden fylld av ord
Jag ser mitt förflutna,
Jag ser min blöta nästipp
Detta är nu
Men är då i morgon
Under tiden skall jag ansa mina ögonbryn
Delad,
Itu,
Halv,
Som solen,
Som stjärnorna
På detta himlavalv
Han stod i fönstret i 13 nätter
Hans ansikte lystes upp
Då bilar körde förbi
Han hade ett ärr över höger ögonbryn
Och ett allvarsamt uttryck
Kanske t.o.m. lite olyckligt
Kvinnan mittemot hade räknat nätterna
Som andra kvinnor
Räknar sina barn
Men ingen såg honom någonsin igen
Alla hjärtan pumpar ut blod
Som transporterar kärlek
Via små sandiga stigar,
Motorvägar, satellitbanor
Och himlavälvda porlande viadukter
Till alla hungrande själar
Det finns kärlek för alla
Kanske inte nu
Kanske inte i morgon
Men när du minst anar
Då blommar du helt plötsligt
Mjukt och vackert
Som ett glittrande stjärnfall
Långt ovanför horisonten
Ditt namn kommer stå skrivet
Som purporfärgade nebuloser
Över kosmos
Och ditt hjärta dunkar
Som big bang, big bang, big bang
Jag smeker min mage
För att få igång bubblandet
Och så småningom gaserna
Men jag somnar
Och vaknar med ett getingbo
I mellangärdet
Eller är det ett ormbo
Min undermedvetna oro
Är som att skita napalm
På en bädd av rosor
Jag ser ju kärleken
Ibland i ögonen
Ibland i ihopslingrade fingrar
Eller i ett vackert ord
Den är ständigt närvarande
Men så gäckande och nyckfull
Precis som livet
Så pyser luften
Sakta ut
Jag tänker på alla tankar
Som folk har eller har haft
I sina små huvuden
På något sätt tror jag
Att universum finns just där
I de outtalade tankarna
Och intentionerna
Såväl som i tankarna
Som startar revolutioner
Eller uppfinner ett nytt korvskinn
Vårt eget universum
Är orden som finns hos oss
Och som bildar mönster
I våra tankebanor
Det är inte gud
Det är fanimig du
Jag minns när jag såg dig röka
Där ute i köket
På festen
Jag stod och tittade
Genom dörrglipan
Tills någon ursäktande
Knuffade bort mig
Från en annan värld
Från den vackraste av dimensioner
Jag ville ju ligga svävande
I din rök
Och smutta på ett glas vin
Medan jag glider in och ut
Mellan dina läppar
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 