Kategori: Okategoriserade

Dagarna är vårt blod som sakta sipprar ut
Hjärtat är vårt ihåliga universum
Tiden är utmätt och framtiden vårt bokslut
Men det vi lämnar efter oss är ett sammelsurium

För första gången var Bo-Erik
I minneslunden
Där askan efter Ellstorps-Elvis
Är nedgrävd

Det var en varm sommardag
Med ljumma vindar
Och Bo-Erik satt på en bänk en stund
Och nynnade en sång

Han stannade inte så länge
För han hade klätt upp sig
Med en vackert stickad kofta
Och svarta kostymbyxor

Men han satt tillräckligt länge
För att inte bara uppleva värmen
Han kände tomheten
Bredvid sig på bänken

Han var ensam i lunden
Men också ensam i sitt hjärta
Och han förstod plötsligt
Att han saknade en vän

Och medan han nynnade
Fylldes hans ögon av tårvätska
Och pannan blev blank av svett
Han smakade sältan på läpparna

Sen reste han sig och gick
In i skuggan under träden
Där han knäppte av sig koftan
Och tog den under armen

Promanaden hem kändes lång
Men viktig
Även om han inte riktigt förstod varför
Hade något nytt börjat

Ibland ligger jag i min säng
Och föreställer mig att jag svävar
Sådär en decimeter ovanför madrassen
Det handlar om att avleda
De dåliga tankarna,
De tråkiga minnena
Det repetitiva ömkandet
Så jag svävar en stund
Som en förgylld farao
Eller en gråblå jättelarv
Livet måste omledas
Såsom människan omleder vatten

Vid sidan om ensamheten
Har jag fantasin
Jag tar dem i händerna
Och går över gatan

Staden
Och ljuden
Och minnena
Ensamheten bland människor
Husen och fönstren
Skriken från en förtvivlad mamma
Mumlet från avtändande heroinister
Ljudet från dragspelsbussar
Knirret knarret
Betongens snarkande
Barnen som leker tafatt
Och ceremonierna i förorterna
Blodet i ampullerna
Livets små droppar
Skratten i glashusen
Dansen på klubbarna
Och dörrarna som stängs
De ensamma siluetterna
Som röker
På balkongerna
Och så ögonblicket
Då någon förbarmar sig
Över någon annan
Och hjärtan som dunkar unisont
Inpå småtimmarna
Knirret knarret
Staden
Som andas
Lätt ansträngt
Som en kol-patient
Och doften av e-cigg
Och falafelos
Och den mänskliga viljan
Att bli bättre
Men som är fjättrad
Vid kognitiva kartor
Och mörka bakgrunder
Men i gryningen
Ser alla det där ljuset
När solen når oss alla
Nästan samtidigt

Himmelen omsluter oss
Som ett förtrollat hav
Med oförklarliga strömmar

Stjärnorna, maneterna
Finns meningen med livet
Gömt i våra drömmar?

Det som är sant idag
Fladdrar bort i morgon
Går upp i sina sömmar

Vi måste bida vår tid
För tiden av liv är förspilld
Om vi inte håller i godhetens tömmar

Jag behöver mig själv
Jag har letat
I skolor och på arbetsplatser
I böcker och i filmer
Jag har tom letat i kvinnor

Jag behöver mig själv
För livskänslan
För den där berg-och-dalbaneupplevelsen
För pirret i magen
När jag lägger mig på kvällen

Jag behöver mig själv
Jag har letat
I skogen och i havet
Och jag har vänt på celler
I alla hjärnans skrymslen

Jag behöver mig själv
För att kunna relatera
Till omvärlden och filosofierna
Jag behöver mig själv
För att knyta skorna

Det är inte kyssar jag längtar efter,
Det är dina andetag i mina hörselgångar
Det är inte ligga jag suktar efter,
Det är din svettdoft i mina näsborrar
Det är inte kåtstön jag vill höra,
Det är din ömsinta spruckna röst i natten

Sorgedjuret låg i fosterställning
Utanför Babel,
I själva Mandelparken
Invid hundrastgården

För Sorgedjurets del
Var det en sämre dag
För Joan Crawford
En något bättre

Hon satt en bit bort
Under ett av träden
Och drack rosé
Från en sportflaska

Hon pratade högt
Och skrattade ibland
Vad det handlade om hörde inte ens
Det stackars Sorgedjuret

En välekiperad man
Gick förbi framme på gången
Och Joan höjde rösten
”Hallå ja sötnos!”

Men sötnosen bara sneglade
Och gick stelt
Och självmedvetet
Förbi fyllbulten

Joan visste vad han tänkte
Och skrattade
”Jag är kanske full,
Men jag är ett bra knull!”

Ett blad seglade ner
Och lade sig i hennes knä
Medan hon såg mannen
Gå över gatan mot Mariakiosken

Hon var som ett singlande blad själv
Tänkte hon
Som omedvetet faller ner
I folks knän

Det låg ett torp
Högst upp på berget
Det var inget särskilt torp
Bara ett vanligt torp
Grått, silvrigt trä
Och fönster på bara två sidor

Torpet låg bland buskar
Och stenbumlingar
Långt efter vägens slut
Det rök ibland från skorstenen
En mjölkig och tunn rök
Som från torr och mager ved

Torpet låg på bergstoppens ena sida
Och från ett av fönstren
Kunde ägaren förmodligen
Både se och höra
Himalayaberglärkor
Och se ner i Dantes inferno