Kategori: Okategoriserade

Han bar bruna manchesterbyxor,
En rutig skjorta,
Och en mörkblå kavaj
Med förgyllda knappar
Det var en stilla höstdag
Med gråa toner
Och rödbruna löv
Gårdsplanen var lite blöt
Med ett par grunda vattenpölar
Det luktade friskt av
Regnvåt växtlighet
Och blöt jord
Pojken gick försiktigt fram till bilen
För att inte smutsa sina nya skor
Han öppnade dörren till baksätet
Och satte sig ner
På en brunrutig pläd
Han tittade mot backspegeln
Och såg att luggen låg rak
Medan han knep ihop läpparna
För att de utstående tänderna
Inte skulle synas
Från innerfickan på sin kavaj
Drog han fram en serietidning
Som hade ett färgglatt
Och spännande omslag
En halvnaken, muskulös man
Med blåa kalsonger
Och ett gyllene hölster
Ridande på någon typ av dinosaur
Med ett svärd utsträckt mot himlen
Och en skjöld i andra handen
Dinosauren var vit
Och såg ut att vilja ge sitt liv
För sin ryttare
Då öppnas dörren
Och höstdoften
Och känslan av ny serietidning
Blandades
Med en svag doft av något annat
Kanske parfym, eller någon kräm,
Eller alkohol
Ja, alkohol var det nog
Och pappas ögon
Som inte var de glada,
Utan de trötta och mörka
Han sade att mamma får köra istället
För att han är trött och har ont
Och måste vila
När han säger det där sista
Får pojken hans andedräkt rätt i näsan
Och den är varm
Och luktar av vitlök, alkohol
Och någon halstablett
Pojken säger att det gör inget
Det var ändå inget viktigt
Och sänker ner blicken
Mot det glimmande svärdet

Jag fingrar på min kaffekopp,
Den har varit med ett tag,
Ja, genom fyra-fem pressobryggare,
Olyckliga nätter
Och tidiga morgnar
Vackra röda läppar har tryckts mot dess kant
Och även torra, fnasiga
Veckor med intorkad kaffesump,
Mögel,
Utanförskap,
Men också min kärlek och mina tårar
Min hand om dess öra
Min andra hand ömt om sidan:
Det tysta samförståndet
Om livets realiteter,
Vår gemensamma inre styrka

Min kärlek till dig
Är inte känd
Ej heller okänd
Men potentiell

Den där mörka platsen ur det förflutna
Försvinner aldrig
Men den minskar i volym
Som ett bleknande blåmärke

Fönstret slår
Och mörkret utanför
Tynger mot omgivningen
Tittar man ut
Kan man bara föreställa sig
Alla insekter som rör sig över sandkornen
I fjärran hörs en signal
Som en mardrömslik tuba
Som kommer och går
Fönstret slår
Såsom de gjorde när man var barn
Hårt och skoningslöst
Som om världen där utanför ville tala om
Att nu är det dags
Att tala om mörkret,
Den karga vuxna verkligheten,
Men så mojnar det
Och man hör bara ett svagt sus
Och vårtbitarna
Livet går vidare
När solen sakta rundar hörnet

Jag tänker att vi borde vara lite mer humla
Stödja livet, föra det där goda vidare
Lite mer bevingade och busigt varmluftstumla
Sötebrödsdagar för alla glädjespridare

Livets nektar är till för oss alla som vandra
Det borde finnas för oss alla att dela på
Om ett samhälle saknar delar vi med varandra
Humlorna visar vägen för det vi vill skall bestå

Somliga kallar det mörker
Jag kallar det outforskade möjligheter
Och smärtan
Det är påminnelsen om ljuset

Den globala uppvärmningen
Tär på oss,
Tynger oss,
Bränner oss
Som ett vulkanutbrott
Utan slut
Som när blodet rinner ur
Mary Wollstonecraft
Och lämnar henne döende
Och hennes dotters
Outsägliga blekhet
Framför den regnblöta
Gravstenen
Luften doftar lätt av bränt människokött
Och askan strös
Över levande och döda
Som resterna
Från ett pergament,
Ett löfte,
Upprättat mellan då och nu
Mellan liv och död

Jag väntar
På lugna, kava kvällar
Inne i en stuga
Eller på några våta berghällar
Jag väntar
På någons fordrande blick
Som kräver något
Som blänket i ögat på Moby Dick

Jag följer en å
Vattnet visar vägen
Bort från det trygga
Mot det främmande
Genom lera och ormbunkar
Under bok och asp
Vattnet och himlen
Från barndom
Till ålderdom