Kategori: Okategoriserade

Olust och sorg
Cellistens stråke
Svettpärlorna
Ryckningarna i ögonvrån
Tystnaden
Den matta tystnaden
Stelhetens ögonblicklighet
Och mörkret
Som står som statyer
I dunkel natt
Och skuggar själen
Som flämtar
I denna öken
Av tårar
Miljarders miljoner tårar
Infångade av den rosttorra hornhinnan
Det gnisslar
Som det gör
När spökskeppet
Lägger till
Och väntar på döden
Medan havet ligger blankt

I psykakutens allrum
Finns en gammaldags transistorradio med bandspelare
På hyllan bredvid står en grekisk porslinsskål
Och i den ligger kassetter med Gyllene Tider, Dr. Hook, Technotronic och Alf Robertsson
Sen ligger där pussel, kortlekar och en rubiks kub
Vid begonian står Svenska Akademins ordlista
Och några fotoböcker

I psykakutens allrum
Sitter jag och väntar på min vän
Det är alltid spännande och med viss bävan
För hur skall samtalet föras
Och kommer hon vilja ha mig kvar
Inte ens Alf Robertsson
Med sina brevlådskramar
Kan nå ända in här

I psykakutens allrum
Sitter vi sen och samtalar
Om din vän som kammade ditt hår
Och talade om att du är fin
Och om fiskpinnarna ni fått till middag
Att de bara är död materia
Och att du inte velat äta dem

I psykakutens allrum
Finns ett kors och en bibel
Ja, koranen står där också
”Religionsfrihet även för psykon”,
Säger du och skrattar
Och jag skrattar med dig
Och reser mig upp
Det perfekta ögonblicket att skiljas åt

I psykakutens allrum
Luktar det av rengöringsmedel,
Och förmodligen någon doftgrej
Där finns också den högst påtagliga doften
Av desperation och ensamhet
Det är tjugohundranitton
Men psykakutens allrum
Ser ut som nittonhundraåttiofyra

Jag står och tittar ut över havet
Som en existens i samklang med naturen
Men inom mig stiger floden
Från fötterna, upp genom bålen
Jag står stilla och tittar mot horisonten
Samtidigt som jag drunknar i mig själv
En man utan mål och riktning
Men fångad i en ursinnig kamp
Mellan rädsla och vilja
Det är då jag känner sanden
Forma sig efter mina fötter

Jag hoppades länge att det goda gick att ta på,
Att det gick att greppa och bära med sig
Som en väska eller en nätsäck med lök
Men det goda dallrar och fladdrar
Och droppar, fläckar och sladdrar
Som en så hopplös börda
När den borde ligga tryggt mot hjärtat

Ibland ser jag mig själv
Som en låt som inte är färdigspelad
Det knastrar lite
Och rimmen på ”love”
Ekar illa
Men det är en låt jag inte kan,
Så vem vet hur den slutar?

Jag dricker vin
Du dricker vin
Vi dricker vin
I en långsam evighet

Mörkret faller
Min mask faller
Din mask faller
Det är vår hemlighet

Mer tid
Det är vad jag säger
Kanske för att förhala
Eller förföra
Mer tid
För att komma fram till något bättre
När jag inte vågar
Inte nu, inte då, inte sen
Men mer tid!
Mer tid till att förleda,
Ja, dels mig själv,
Dels de som bryr sig
Mer tid
Gör att hjulen fortsätter snurra
Men skapar ingen förändring
Utan jag lever i pausen
Och lättnaden
Som respiten alltid ger mig
Mer tid
Mer damm, fler år
Tyngre ben, långsammare tankar
Och önskningarna som ringlar som rök
Kalla mornar
Mer tid
För att inte visa mig svag
Mer tid
För att inte röja viljan i mitt ansikte
Mer tid
Att älta den där gäggiga byken
För ingenting blir renare,
Ingenting blir bättre
Men jag slipper stå där naken
Med rumpan bar
Och penisen inkrupen mot kroppen
In mot kroppen som en liten kall mask
Mer tid
Att skyla sig
Att inte misslyckas
Att gömma sig bakom knäna
Mer tid
Att planera förändringen
Komma närmare den
Göra den mindre avgrundslik
Mer tid
Att backa och ta sats
Att äta en tallrik filmjölk
Mer tid
För ångest
För ångest kommer
För att jag valt mer tid
Mer tid
För ångest
Och mer ångest
Förtvivlan
I att ha allt inom sig
Men inte ha
Mer tid

Maria hette prästen
Som långsamt böjde sig ner
Och viskade några ord
I Joans öra

”Du är viktig,
Du är viktig för oss andra
För din kraft
Lyser upp vår väg”

Joan var så trött
Så innerligt trött
Men hon orkade le
En liten smula

”Jag lyser inte,
Jag håller på att slockna:
Slockna så jag aldrig mer
Kan lysa”

Maria smekte Joan
Över håret
Och svarade
Med lite högre röst:

”Du behöver en generator,
Ett hjälpbatteri
Under en tid bara
Så att kraften kommer åter”

Joan öppnade inte ens ögonen
Men svarade nästan tonlöst
”Jag behöver sprit
Och nya trosor”

Och fortsatte sen:
”Rena jävla trosor,
Fyra flaskor Cava
Och några cigg”

Det började regna över Södervärn
Samtidigt tändes gatubelysningen
Över busskuren
Där scenen utspelade sig

Någonstans bortom Bombardiet
Ligger en jättesten
Som en enorm rotvälta
I utkanten av en skog
På den sitter ibland en pojke
Med nyponkinder
Och guldhår
Han bygger världar
Som han sträcker upp
Och överlämnar till stjärnorna
Som en liten skapare
I ett tillknycklat och sårigt universum
Hans ögon lyser
Däruppe på stenen
Några ögonblick
Då och då
Under den mörka tidsperioden

Den där rädslan jag bär med mig
Är som en ständig elektrisk stöt
Som blixtrar från huvet ner i fötterna
Som vore jag psykiskt stelopererad
För den där stöten förlamar nerverna
Och gör mitt beteende ogästvänligt
Och min person flyktig och kantig
Men från mitt hjärta pumpar bara kärlek
Och jag jobbar hårt i mitt proppskåp
Med att minska spänningar
Och att omrikta kraft
Till själen och min verkliga persona