Kategori: Okategoriserade

Jag vet och jag vet inte
Och jag blöder från en tå
Det är skavsåret
Av ett helt livs betongtramp
I fuktiga strumpor
Jag försöker få klarhet
Men är så jävla slut efter jobbet
Ja, vad är det jag vill med livet?
Vad är det jag vill med mina bönor,
Mina hårdkokta ägg
Och mina långa promenader?
Vill jag bara pysa om det på Facebook
Eller vill jag något verkligt något?
Något verkligt varaktigt
Men det kanske går över en vacker dag?
Livet alltå

Det är inte ett dystert regn
Det är ett livgivande regn
Ett regn som rinner nerför min stam
Ett regn som vill in i mig
Ett regn som vill åt min sav
Som vill se mig växa
Som vill se mig sprida ut mina grenar
Som vill se mig flirta med de sprängfyllda klorofyllbladen
Som ber mig vaja i blåst och i stillhet
Ett regn som söker min skygga själ
Ett regn som ramponerar mig
Ett regn som smeker min existens
Det är inte ett dystert regn

Inne i ögonen bakom all yta
Grönskar det
Vildsinta ormbunkar,
Småkörvlar,
Och mannagräs
På andra sidan vattnet
Ligger jag under ett träd
Blind men lycklig

Vi människor borde skämmas

Mannen som lär sig allt om romdrinkar och konsten att blanda dem men inte kan krama sina barn, men vägrar ändra sig
Kvinnan som kämpat sig upp genom livet och lyckas och sedan ser det som sin rätt att spotta neråt, men inte kan tänka sig att rucka på sitt sätt att vara
Farbrorn som varje morgon sliter och drar i sin hund och förbannar dess skitar men aldrig borstar dess päls eller klipper dess naglar, men så har det ju alltid varit
Mannen som ger 2000 i dricks på fina stammiskrogen men väser ”jävla fitta” till den romska kvinnan utanför affären nästa dag, och tycker han är i sin rätt
Den unga högutbildade kvinnan som köpt fin bostadsrätt med havsutsikt till sig och sitt lilla barn, som hon vägrar hålla om, eftersom hon inte kan älska detta lilla barn på grund av barnets pappa, men det är som det är
Pojkarna som ropade Sieg Heil och sedan plötsligt blev riksdagsmän och ville införa gratis tandvård och hålla kvar A-kassan men frodades i utanförskapet och diktaturfantasierna, men vägrar se sig i spegeln
Människorna som aldrig ens vill försöka ändra sig eller se sig själva som delar av en gemenskap borde skämmas
Kärlek föder kärlek och kärlek föds av hoppet om framsteg, om ett bättre liv, om ett liv där vi ser om varandra och känner med varandra,
Vi människor

Jag hade inte sett röken av Joan Crawford på månader
Jag hade sett Kenny, Mamona
Och t.o.m. Anita
Ja, även Bongo och Nydala

Jag var ju inte riktigt en av dem
Utan mer en observatör och beskyddare
Så jag vågade inte fråga

Men så dök det en dag upp en vänförfrågan på Instagram
Ett konto som kallades sig crawford_on_the_rocks

Kontot hade tre foton med naturbilder,
Höstfärgade skogsbilder
Vackert och harmlöst
Så jag godkände vänskapsförfrågan

Själv var jag tyngd av utvecklingen i världen
Det var så hårda tider
Skoningslösa tider för de utsatta
Och känsliga tider för oss tunnhudade

Jag lyssnade mycket på Heart och Hanoi Rocks
Och drack lipton-thé,
Försökte få tiden att gå
Och saknade åsynen av Joan Crawford

Jag tänkte på hennes trotsiga blick,
Imman som alltid tycktes sippra ut mellan hennes läppar
Hennes svängande höfter

Fjärde bilden som dök upp
På crawford_on_the_rocks
Var ett foto på en axel och en tatuering
”I Love Rock and roll”

Bakom axeln syntes mer höstlig skog,
En gulröd skogsmatta
Och ett antal trädstammar
Och ett gytter av grenar

Jag kände en lättnad och en värme
Som jag inte känt på ett tag
Jag lajkade bilden och drog ut på stan

Jag har alla dessa tankar om kvinnor
Om att få lov att vara nära någon
Och få lov att ge daglig omtanke och kärlek
Jag kommer med fredliga avsikter,
Stora ömsinta händer och nyfikenhet
Men jag är rädd att jag tänkt för mycket
Och levt för lite
Vad mina verkliga avsikter är
Vet jag kanske inte längre
Kanske är jag bara rädd för att dö

Jag undrar hur urtidsmänniskan
Skulle ta sig an mina problem,
Min dysfunktionalitet
Skulle urtidsmänniskan ens bry sig?
Jag menar inte om mig,
Utan om de här mänskliga bekymren
Urtidsmänniskan skulle nog ätit upp min mat,
Knullat mina kvinnliga vänner
Och sedan bajsat i grillen på gården
Men kanske skulle urtidsmänniskan
Ändå under ett ögonblick
Mött min osäkra blick
Och ömt klappat min hand?

Jag satt vid ett bord
På ett ställe på Amiralsgatan
Klockan var inte mycket
Ändå lät jag punschen väl smaka
Medan jag tittade ut på trafiken
Och de som flanerade förbi
Tände jag en handrullad Tiedemanns light
Och tänkte på livets skörhet
Och ständiga nyckfullhet
Att liv kan övergå i död,
Och döden i sig
Kan förgifta livet
Människor kan plötsligt falla ihop
Mitt i livet,
Mitt I kärleken,
Och mitt i ett vackert ansiktsuttryck
Jag hade några ögonblick
När jag såg livet passera förbi
Kanske inte mitt eget
Men åtminstone skuggan
Av mig själv
Och min kropp
Som famnar en osynlig börda
Möjligen en kvinnokropp,
Möjligen något helt annat
Och trots att punschen värmde strupen
Var jag lika kall inombords
Som om jag svalt en döendes sista andetag
Och känslan av isande skuld därav

Det kollektiva
Det med omsorg om gemenskapen
Och vår gemensamma kamp
Våra knutna nävar
Våra arga röster
Vår gemensamma aktion

Det drar lite från fönstret
Som det gör när hösten blåser in
Jag hackar en stor lök
Och mina ögon rinner mer än någonsin

Det är oro och rädslor
För vad som skall hända i framtiden
Skall jorden gå under
Eller skall nationalister dra oss in i medeltiden

Jag bryner löken lite lätt
Och lyssnar på Townes Van Sandt
Sedan plockar jag fram spagettin
Och river osten mer än lite halvdant

Tankarna de far omkring
Om kommunismen och nazismen
Och den mänskliga svagheten
Som gör verkligheten till rena absurdismen

Jag plockar fram oliver
Medan polisbilar hörs från Bergsgatan
Jag kryddar med chiliflakes
Ångest och svettningar som satan

Jag tänker på hon på Specialen
Som förlorat sitt jobb och krökar
Som om man inte kan annat
När man är omgiven av dystergökar

Men jag torkar mina tårar
Och tittar mot mörkret därute på gården
Jag skall fan äta gott
Innan jag hamnar inom slutenvården