Kategori: Okategoriserade

En morgon i livet
Marken ångar
Av vårt innersta,
Våra djupaste drömmar

Dalen är öppen
Men inte särskilt bred
Runt oss reser sig skogar
Och bågnande berg

Solen stiger upp
Över nakna och döda
Siluetterna dansar
Över äng och vatten

Dimman lyfter sakta
Och glider ljudlöst
In mellan stammar
Och myllrande myrstackar

Våra drömmar,
Våra ängestar
Vår kärlek
Allt är förgängligt

Men solen
Bär inte trenchcoat
I väntan på
En femme fatale

Solen bär
Den kemiska formeln
Som fyller oss med liv
Blod och smaragder

En morgon i livet
Är inte nog
För att förstå innebörden
Av existensens magi

Nu när det är krig,
Sade jag och log,
Kan jag nog tycka
Att det är okej
Att jag inte får kärlek

För livet är viktigare
Än någons rädsla för ensamhet
Jag får leva för glädjen
Av andras andetag
Och lusten i deras ögon

Jag känner inte så mycket
För jag har törnekronan på mig
Den har livet givet mig
Och taggarna ömmar i svålen
Men inte i mitt innersta
För jag vet att jag gjort mitt bästa
Jo, det är sant, jag har misslyckats,
Misslyckats få kärlek,
Misslyckats med så mycket,
Men på något mirakulöst vis
Har jag börjat hitta mig själv
Mellan blod och planlös ensamhet
Men jag känner inte så mycket
Jag låter åren gå
Som om de vore en kärleksfull kvinna

Jag tänker tillbaks på en svettig träningsoverall, neongul föreningsbanksmössa, och en av oro förstoppad tarm. Det är en grå dag i Sankt Olofs by, och min innestängda avföring är tung som bly. Jag rör mig snabbt genom några hemliga stigar för att komma fram till mormor utan att bli upptäckt av plågoandarna. Det är svårt att röra sig fort med magont och huvudvärk, men rädslan är som nitroglycerin. Jag vill bara komma in och sitta på mormors golv ensam med lerkulorna, och höra Jack Sugden från ”Hem till gården” på tv:n och drömma mig bort till andra existenser. Jag vill känna kroppen slappna av, inte vara som en ensam spänd fiolsträng. Jag vill känna mormors hand i mitt hår och dofterna som är så välbekanta: kaffe, klorin och enrislukt.
Och på toaletten finns blå rinnande tvål, något så oerhört fint!
Jag klarar mig fram till den asfalterade gården och innan jag ringer på sätter jag mig en stund på trappen och håller min lilla ryggsäck i knäet. Jag försöker bli den obekymrade glada pojken innan mormor får se mig. Jag andas lugnt och tar två klunkar katrinplommonsaft.
Det är ännu gråare och det riktiga mörkret kommer allt närmre.

Jag steker ett ägg
Först ena sidan,
Sedan andra
Vitan rinner ut lite
Som en lördag på Pizza Special
Men livet är ingen skönhetstävling
Det får rinna ut lite,
Det får rinna över
Solen och månen
Gulan och vitan
Kuken och fittan

Moses Einarsson trippar fram på tunna ben
Över gatstenen blåser snön så lätt och vit
Moses har både hosta och brist på selen
Han är blek, darrig med halsen fylld av bronkit

Moses Einarsson är en väldigt vänlig man
Hans ögon är varma trots dess bistra utsikt
Han kramar om Reza, Parin och Julian
Visar omtanke och bär ingen klagodikt

Livet är ju redan hårt nog tycker väl han
Samhällets olycksbarn måste samarbeta
Så i soppkökskön som i livet på gatan
Men, av kapitalismen vill han inte veta!

Jag vet inte varför jag är ensam,
Men det är en förlust jag bär med mig
Varje natt, varje dag
Jag bär den synlig
För att det är något jag måste hantera
Och det är bättre min ensamhet syns
Så slipper jag förklara
Han den ensamme
Hur hanterar man ensamhet?
Jag vetifan,
Kanske med sprit
Och sarkasm
Och längtan, längtan, längtan

Oket
Pengarna, kriget, pengarna
Dom-dom-di-di-di-di-dom-dom-dom
Löven som faller i lungorna
Som sjöstjärnor i ett akvarium
Skuggorna, alltet, skuggorna
Dom-dom-di-di-di-di-dom-dom-dom
Såren
I huden, i naturen, tellus-huden
Dom-dom-di-di-di-di-dom-dom-dom
Om vågornas krusningar kunde tala
Så hade våra tårar fallit
Men inte hade de varit till hjälp,
Men kanske till tröst
Medan vågornas svall sakta ebbar ut
Och lämnar stenarna bara och torra
Dom-dom-di-di-di-di-dom-dom-dom
Språket
En osanning blir en sanning in en enda utandning
Dom-dom-di-di-di-di-dom-dom-dom
Och de våldsamma känslostormar vi kände vid första kyssen
Är bara en banal nostalgi
För i den nya världen
Köper vi en kyss med kryptovaluta
Och empati av privata empatientrepenörer
Dom-dom-di-di-di-di-dom-dom-dom
Medan allt detta pågår
Rinner Vintergatan genom våra fingrar
Ut i evigheten
Dom-dom-di-di-di-di-dom-dom-dom

Jag befann mig i ett höghus
Kanske på 11:e våningen
Jag tittade ut genom ett mindre fönster
Jag såg det gråa,
Nedtyngda människor
På väg till ICA eller frisören,
Planlösa människor,
Rastlösa själar,
Cykelbuden som kommer med mat
De ensamma gubbarna,
Alkisen på väg ner i gångtunneln
Och skejtaren och skejtarens tjej
Och publiken som inhalerar lustgas,
Ja, de levande
De levande finns där nere
I alla dess former
Och i olika koncept
Bögar, slynor, knarkare, journalister, kockar, Renhållningsarbetare, snutar, frukthandlare och fuck-you-too-jävlar
De levande märker inte att jag tittar,
De bara lever
Sina liv
Hur patetiska de än är
Så skall livet levas,
Luften skall andas
Blodet skall syresättas
Huden skall klias
Mjället skall segla genom luften
Och bilda prydliga spår på axlar
Och borstas bort av hetsiga handflator
Mjället är som mänskligheten
Eller som tysta fläckar av liv
Jag tittade mot himlen
Jag befann mig i ett höghus

Ni vet när man står där
Mittinatten
På en jävla bakgata
Som kanske leder någonstans
Kanske leder ingenstans
Och man står där
Med kinderna stela av torkade tårar
Och en halv falafeljävel i näven
Och man tänker skall man gå dit å ringa på?
Eller skall man gå hem?
Och somna i fåtöljen
Medan man försöker få i sig
Det som är kvar av falafeljäveln
Kanske har man pissat ner sig
Kanske klarade man sig
Men föll lite illa i hallen
Så att armen är stukad
Och två tavlor ligger på golvet
Med krossat glas
Kanske man bara står där
Under månen
Som en jävla fåne
Som en slags handikappad
Jim Jarmusch-karaktär
Som knappt kan prata
Bara klappa med händerna
Kanske står man där
Överbliven
Bland råttorna
Och uteliggarna
Som ett söndrigt litet kräk
En människa utan morgondag
Och tittar på hur den blandade såsen
Långsamt droppande
Faller mot asfalten
Som brustna löften
Och krossade hjärtan
Kanske man får sig en smäll
För det borde man ju fan ha
För den där godtrogenheten
Och den patetiska Mahatma Ghandi-mentaliteten
Men framförallt borde man få på flabben
För att man är ett sånt jävla mähä
– En satans feg medelsvenne –
Som inte vågar ta stark sås
Inte ens en sådan här natt