Kategori: Okategoriserade

När jag går förbi sjukhusområdet
Med alla nya hus
Och lyftkranar
Tänker jag på
Jacques Werup
Och hans yviga hårman
Han var läkare
Och byggmästare
Men allra mest
Var han det rökande sjukvårdsbiträdets
Kanske bästa vän
Skånes universitetssjukhus
Det låter så lärt
Och förståndigt
Men i pension
Får de aldrig gå
Och de får aldrig förstå
För sjukhuset måste vara i balans
Och klara de ekonomiska målen
Handlingsplanerna
Innefattar inte en klapp på kinden
Eller ett ömsint blöjbyte
Inte ens en screenshot
Av en Jacques Werup-dikt
Eller ett kärlekscitat
På sjukans Insta-konto
De bygger,
Men de bygger inte inåt,
Mot människans ömkansvärda själ,
Utan mot avkastning i himmelen
Rumpor pudras
I snabba kast
Och arbetstider hyvlas
Och sjuka är till last
Men livet är ingen handelsvara
Och orden som vi bär på
Är eviga
Och smärtan likaså

En motor startar
Utanför
Röster hörs
Och sedan kör berättelsen sin väg

Livet vid vägen
Ni vet blötan, och sniglarna
Halvgräs, gräs och säv
Det matta skimret
Av lavar på tunga gamla stenar
Vattenpölarna
Som bor i håligheterna i vägens spår
Ibland darrar dess ytskikt till
Av någon slända eller annan insekt
Och kråkorna
Som talar till en
Som en medpassagerare
På livets resa
Och den gula, lätt rostiga bilen
Som bara kört fel
Och du talar om
Att de skall köra tillbaks
Och ta till vänster
Vid postlådorna
Och sedan följa oljegruset
Bort uppför en brant backe
Och kvar står du på vägen
När bilen försvunnit
Och lyssnar på gruset
Som knastrar under skorna
Och vet att nu är här
Och just här vid vägen
Är nuet starkare
Än bortom postlådorna

Det blåser på Listergatan,
Det är suget från Amiralsgatan
Det är här jag går när jag skall dra åt helvete
Alla vet att det är dit Nobelvägen går
Och det är dit jag skall
Jag sneglar åt Trøls Kru
Och minns de tappra servitriserna,
Några riktigt skitiga band,
Countryhattar,
Och all jävla öl
Men nu är det stängt och igenbommat
Med damm i fönsterkarmen
En försmak av det kommande helvetet
Jag blundar några sekunder
Men fortsätter gå
Det är alltid som en golgatavandring
När man skall ut längs Nobelvägen
Där är vinden rå
Snart är jag på Ronnebygatan
Och den där resebyrån
Som kan ta en vardansomhelst
Men ser ur som ett sunkigt litet solarium
Eller ett enrums massageinstitut
Många vackra löften
Med väldigt lite täckning
Tänker jag
Det är så många tankar man har
När man skall dra åt helvete
Men jag pinnar på
Genom blåsten,
Förbi kyrkogårdar
Rivningstomtar
Och nybyggen
Staden är i förvandling
Som en skånsk jätteorm
Som ömsar skinn
Inte fan är ormens mage längre fylld
Av spiddekagor och brinkabullar
Nä, nä, nä,
Nu är den fylld av falafel, sushi,
Inälvsmat och veganska jävla raw food-tårtor
Men det är väl som det ska
Allt kan inte vara som det alltid varit
Då kan vi inte dö
Men jag skall inte dö –
Bara dra åt helvete
Jag går fortare
Snart ser jag Sallerupsvägen
Långt därborta
Bortom detta skall jag i detta nu
Bort, bort, bort
Fy fan sådan trafik,
I Malmö kör alla som om vore de seriemördare
Eller fulla förskollärare
Det är hela tiden ”take no prisoners”
Och ”jalla, jalla, jalla!”
Det är helvetets förport
Jag undrar varför vi har fler bilar,
Jag inbillar mig hört om miljömål,
Och mindre utsläpp
Men vad fan vet jag
Och skit samma –
Jag ska dra åt helvete
Bortom Ellstorp,
Bortom järnvägen
Bortom allt det som är jag idag
Bortom allt
Har jag grävt ner ett litet skrin
Jag tror jag minns var
I skuggan av ett litet äppelträd
Men om jag lyckas hitta den
Så skall jag gräva upp den
Och ta med mig de delar av helvetet
Jag nedlagt i skrinet
Och ta med det hem
Det är dags att ta hand om helvetet
Innan man hamnar där själv

Det är två plus känns som minus fem
Tänker på världsläget och längtar hem
Det är snålblåst och en iskall pung
Man är känsligare vid femtio än när man var ung
En droppe hänger från nästippen
Den dinglar och är nästan på vippen
På vippen att singla mot gatan
Medan oron över världen mal som satan
Det är lovor, karensda’r och el,
Alla uteliggarna, ja allt som känns fel
Den där skiten som surrar som fan
Som i oväsendet i cockpit på ett bompblan
Jag går ändå ner till bolaget
Både In Real Life och det oroliga diktjaget
För man letar ju det där ljuset
Som kan uppstå i frid eller i ruset
Den Cohenska sprickan som ger hopp
Är svår att hitta i detta verklighetens gatlopp

Det är så mörkt
Där längst inne i själen
Och okamratligt
Och så  tjock-tv
När man möter sig själv
Vill man ju gärna vara
Cool och handsome
Och kanske lite intelligent
Eller iaf anpassningsbar
Men vad fan gör man
När man inte passar in
När de häftiga, vibrerande
Ytskiktet av ens själ
Inte ens syns i bild

Kroppen
Som är så känslig
För det där som inte är färdigbearbetat,
Eller ens färdigtänkt
Jag spänner sig för att uthärda
Men nervtrådarna brister
Inte för att jag är förlorad
Utan för något jag förlorat
Rädslan för ensamheten
Är lika med rädslan för förlusterna
Och slagen jag för innanför pannbenet
Gör mig matt
Och less

Jag började resa mig upp så sent
Så att jag fortfarande har så låg tyngdpunkt
Att jag med lätthet kan balansera på en vass egg
Men inte se ditt ansikte

Jag vandrar längsmed gatorna i min stadsdel
Min erfarenhet, kunskap och kanske min själ bär jag med mig
Det är inte gråvädret, blötan eller blåsten
Som får mig betryckt
Det är vetskapen
Om att bakom några av alla fönster jag passerar
Bor fattigdom, förtryck och en stigande oro
För framtida elräkningar, för utanförskap,
För alienation, desperation och hopplöshet
Jag blir orolig
Och just den där erfarenhet och kunskapen
Är inte lugnande
Men livet är ett myller av grå gator,
Och gråa existenser
Vår jord är vår myrstack
Och den fungerar dåligt om inte flertalet i ett sådant samhälle
Drar stråna till rätt plats
I rätt tid
Jag tror det är svårt
När vi inte ser varandras vedermödor
Och umbäranden
Vi känner inte de vi arbetar för
Vi behöver inte känna alla
Men samhörigheten
Är alla grå gators hjärta

Ibland får jag ta av mig glasögonen
Och ställa mig tätt intill spegeln
För att överhuvudtaget
Se några spår
Av kärlekslågor i min iris
Det mesta är förkolnat
Men det glöder fan lite grann
Långt därinne