Författare: onkelzeb

”Hem ljuva hem”

onkelzebLämna en kommentar

Tanken på kärlek kan göra mig illamående
Att inte få det som andra bara tycks välja
Gör att känslan av misslyckande
Får kontakt med känslan av utanförskap
Som bildar en svart enhet
Som vill brännmärka mig
Med bitterhetens glödgade järn

Som en överlevande på en öde ö
Hittar man till slut en grotta
Som man fyller med mat
Och man täljer sig en liten skylt
Där det står ”Hem ljuva hem”
Och man nynnar på sånger
Som mormor sjöng för en

Och det svarta blir till en grå ström av dagar
Man faktiskt kan uthärda

Rörums Norra å

onkelzebLämna en kommentar

Mina tankar flyter omkring i en å vid Rörum. Ett litet djurskelett ligger bredvid. Och björnlokorna bildar en praktfull passage att långsamt segla fram igenom. Men tanken tvekar, kanske mörknar likt ett moln. Och spricker sedan upp i massa oklarheter som lägger sig som ett damm på vattnets yta och som kommer sköljas ut i Östersjön. Förlista minnesbilder.

7:e maj 2017

Av arbetare

onkelzebLämna en kommentar

Det röda teglet är som ett pussel
Som byggts bit för bit
Av arbetare

Sorger och ledsamma levnadsöden
Lades sida mot sida
Av arbetare

Portvalv och mjuka tegeldetaljer
Som formats som lera
Av arbetare

Plattor är lagda i trapphusen
Och gårdsplanerna fulla
Av arbetare

Varje trappsteg berättar historien
Om hur landet lyftes
Av arbetare

Kivik

onkelzebLämna en kommentar

Jag minns en marknad
Då jag skjöt en ärta i ögat på en arg farbror
Jag köpte Fantomen
Mästaren på Karate, gnuggisar och puck
Pappa lovade träffas
Men han blev full och försvann någonstans
När jag vaknade hemma
Hängde det en ny men skrynklig t-shirt
På en stol vid sängen
Den var vit med ett Rat Fink-liknande tryck
En burn-out
Så vuxen och cool
Och jag älskade pappa
Som sov ruset av sig
Och jag höll tröjan mot ansiktet

Droppen

onkelzebLämna en kommentar

I en droppe hemma hos mig bor Orson Welles.
Stor och rund är droppen – nästan trind.
Ibland fryser jag in Orson så att jag kan ha honom i whiskyn. Men det går inte, hans kropp suger i sig vätskan och plötsligt har jag en liten jättetjock Orson Welles i mitt glas. Han bolmar på en cigar och är naturligtvis salongsberusad, svettig och frispråkig.
”Jävla fattig whisky, min vän”, säger han och rapar på polska. Eller var det kanske tjeckiska?
Och bär han inte en lime på huvudet? Som en fyllbults gloria.
När jag tar upp honom och pressar lite på hans mage för att se om jag kan få lite sprit ur honom skriker han som en stucken gris: ”Tryck för fan inte på mitt geni!”, ”Din jubelidiot!”
Då blir jag less och tar en droppe F.W. Murnau istället. I skuggan.

22:e februari 2018

Den mumlande mannen

onkelzebLämna en kommentar

Gräset var långt och krusades av vinden
Jag kände en skälvning i min kropp
Jag var iaktagen från den andra tiden
Av den mumlande mannen

Därnere i gräset stod han i blåställ och keps
Och studerade framtiden
Och jag kände att jag värderades
Av den mumlande mannen

Han inramades av den öppna dörren
Jag hörde några gäss i fjärran
Jag blinkade och sedan fanns inga spår
Av den mumlande mannen

Jag somnade om och vaknade senare
Jag var bara tre men kände hur skulden
Planterats i min lilla svettiga pojkkropp
Av den mumlande mannen