I den där natten hörde jag Ravels ”Bolero”
Sedan rökte jag utanför Tempo
Och spottade tufft
Och längtade bort
Från allt det där
Som man måste
Om man vill lära känna någon
Eller få ta på någon
Så jag dansade ömfotingarnas balett
Hemåt i soluppgången
Ingen fanns där
Och för ingen fanns jag
För evigt
I en glissandoton
Författare: onkelzeb
Bo-Eriks kamp
I en låda i en källare
Låg berättelsen om Bo-Eriks kamp
Mot sina rädslor och för livet
Han bodde på en Malmögata
Där det fanns ett gammalt ölkafé
Som han hörde på från balkongen
Han jobbade på tryckeriet
Som serviceman och hade ofta
Olja i det stripiga håret
På helgerna gick han med sin mor
I sjukhusparken runtom S:t Lars
Medan hon sjöng några skillingtryck
Ibland log han mot charkbiträdet
När han handlade mat på väg hem
Han tyckte hon var fin och vänlig
På torsdagar skrev han insändare
Till stadens tidningsredaktioner
Om vikten att värna de svaga
Det sprids en värme i källaren
Som alltid varit så kylslagen
Och mörkret känns inte lika mörkt
Temperatur i tillvaron
Den varma vinden
Rörde mig på ett sätt
Så att jag kände mig
Ensam och kall
Bakom stängda ögonlock
Jag lärde mig att inget säga,
Inget känna och inte synas
Så var min vardag
Därför minns jag så lite
Och kan så lite komma ihåg
Men jag minns hur jag böjdes
Tills jag nästan gick av
Och i trettiofem år
Har jag försökt resa mig
Men Jagets ryggrad
Är förlamad
Men bakom stängda ögonlock
Dansar jag
Och sjunger
Och gör vad fan
Som faller mig in
Ändå undrar jag ibland
Inne på 27:an stod en jukebox
Som sprakade och lät rätt illa
Ändå undrar jag ibland var den blev av
På Mascot satt den elektriske mannen och vilade
Och var egentligen rätt obehaglig
Ändå undrar jag ibland var han blev av
Vägen till Rödluvan gick genom mörka prång
Som luktade unket av urin
Ändå undrar jag ibland var den blev av
I kön till KB stod alla sliriga på billigt rödvin
De flesta knuffades och var oförskämda
Ändå undrar jag ibland var de blev av
Ägaren på Golden stod oftast och kollade tjejer
När han inte sålde sprit efter stängningsdags
Ändå undrar jag ibland var han blev av
Vi hånglade en sista gång på Mascot
Läpparna smakade rödvin och uppgivenhet
Ändå undrar jag ibland var du blev av
Ensamhetens gaser
Hemmets ventilationssystem
Är fyllt av avlagringar:
Cigarettrök
Och ensamhetens gaser
Densitet
Ytspänningen runt mitt hjärta
Förlorar sin kraft
Det mjuka höljet blir poröst
Som en nåldyna
Vägen till mitt jobb
Är det enda som håller blodet på plats
Den svarta planeten
När man har gråtit så hårt
Så att ögonen ömmar
Och halsen är sandpapprig
Då är livet en hägring,
Verkligheten en sorgeflod
På den svarta planeten
Bubbla
Utomjordiska legeringar
Har använts
För att skapa den bubbla
Som långsamt navigerar
Genom min kropp
I denna bubbla
Sitter tvehövdade professorer
Sida vid med
Kvicksilverlika maneter
Från ett annat universum
Mitt blod studeras
Och analyseras
Och döms bort som gott
Men otjänligt
För andra människor
En svävande liten blå maskliknande
Doktorand
Från en kvasar
Långt härifrån
Opponerade sig högljutt
”Det finns något häri
Som minner om porlande bäckar
Och ren och spirande kärlek”
Hörde jag som en röst
Igenom min kropp
Sedan seglade en liten såpbubbla
Upp ur min mun
Och ut genom fönstret
Kvar fanns bara ett regnbågsfärgat damm
Och mitt dna
Pompeji som en dogmafilm
Mörkret som omgav oss då
Var som tunga moln
Fyllda av vulkanisk aska
Som skulle komma att begrava oss
I all vår ofördelaktighet
Utan några kyssar
Och utan krusiduller
Pompeji som en dogmafilm