Författare: onkelzeb

Det var en höstdag och Möllevången låg kall och ogästvänlig
Framför mig på gatan låg en sönderslagen porttelefon
Ur det trasiga höljet kröp hundratals medtagna eller skadade meddelanden
Några ropade desperat: ”hjälp mig!”, ”rädda mig!” eller ”snälla!”
Någon var mer förvirrad och viskade ”jag älskar dig mer än du älskar mig”
Och jag backade ett par steg
Men meddelandena myllrade emot mig
Gamla, som unga
En del var så illa däran att jag inte kunde urskilja deras ord
Vissa starka meddelanden bar andra svagare i sina famnar
En del blödde och var traumatiserade: ”din gris, släpp in mig”, ”släpp in mig fitta”
En röst på ett kurdisk språk ville krama mig
Och många grät över de meddelanden de tvingats lämna bakom sig
”Aldrig mer skall vi höra dessa meddelanden”
”Så jävla sorgligt”
Men jag mindes plötsligt ett meddelande jag lämnat där på Ystadsgatan 15,
Som jag inte ville träffa på igen
Så jag flydde bortåt torget
Där grönsakshandeln sög åt sig alla ljud
Och där gick jag runt tills alla meningar lät som ”tre för priset av två”