Ibland om nätterna hör jag en boogie-woogie-drill
Eller den där toodle-lama-sången
Jag hör också ljud från fester i kvarteret
Och hur någon spolar på en toalett
Ljuden från igår blandas med de från igår
Och bygger bon mellan öronen
Författare: onkelzeb
Det ankare jag hela tiden släpade efter mig
”Lilla Chicago” stod det en gång på skylten
Som mötte en när man körde in i byn
Jag cyklade mest igenom
När jag skulle spela boll på idrottsplatsen
Jag hade ett par blå tunna pösiga byxor
Som någon sade kunde varit Bosse Larssons
De lät lite som segel
Fladdrande i fartvinden
När jag cyklade förbi puben
Satt i bland Pluggen, Allan i Havet eller Långe-Harald på trappen
Kanske rullade de cigg
Kanske mådde de illa
Kanske hämtade de luft mellan pilsnerna
Borta vid Erik Anderssons
Stod några bybor och pratade
Och jag ville bara förbi
Och trampade febrilt tills jag kom till mormors hus
Där slog jag av på takten
Och tänkte på Super-Mac i Buster
Eller Ralf Edström eller Tore Cervin
Och jag såg hur jag skulle dribbla
Om jag vågade släppa loss
Det ankare jag hela tiden
Släpade efter mig
Jobbussen
På bussen fanns Tvillingarna, Röda tanten, Förstoringsglaset, Kapuschongkvinnan, Leverfläcken och Näbbgäddan.
Vid Mobilia steg Japanen på, och Niqab-brudarna, Affärsmannen, Gäsparen, Läraren och Tango-gubben.
Näbbgäddan blängde på Niqab-brudarna.
På Velandergatan gick Röda tanten av och puffade sitt hår och gick iväg med snabba steg.
På Lindeborgsgatan steg Basker-Jesus på.
Niqab-brudarna, Läraren och Förstoringsglaset gick av och sneddade över gatan framför bussen.
Jag gick av på nästa.
Inte älska sig själv
Man försöker leva i ensamheten
Med den ständiga känslan att inte dela livet med någon
Kaffet dricks jämt på samma sätt
Mat äts i sängen
Och man behöver inte diska
För vem fan bryr sig
Om man inte älskar sig själv
Ljuden som läckte ut
De gick över vindarna som osaliga andar,
Eller åtminstone som darriga heroinister
Varje mörkt skrymsle var en del i detta undergångens rike
Som sträckte sig från Ungrarens vindsförråd
I det bruna huset mitt på Hässleholmsgatan
Till katakomberna under Yindi
Där de hålögda skuggorna vilade på söndergnagda arabiska mattor
Det var också här som svartklubbsdeltat
Rann ut i Möllevångsmörkret
Som svarta elektriska ålar
Vindsvandrarnas värld vette i sin tur
Mot Elvis-korridorerna
Som gick i ett sicksackmönster
Ändå bort till ett igenbommat gammalt tornrum
På Karlskronaplan
Där Elvis bodde med en enarmade bandit
Och ett par speciellt utvalda Elvis-slavar
Som ständigt stod i ett hörn och bredde Elvis-mackor
Och visslade Love Me Tender
Och bar vapen för att kunna försvara Elvis
Mot vindsvandrare och de hålögda
Vi i den andra världen hörde ljuden som läckte ut
Råttor som gnolade, punkare som pundade
Och hålögda som bankade sina miniatyrknytnävar
Mot någon juggeboss och snyftande bad om nytt tjack
Och så detta hasande ljud från alla vindsvandrare
Som låg som en spöklik basgång
Till en paralyserad version av ”In the Ghetto”
Orden som blommar ur ingenting
Två män
Kaffe
Och en kvarting
Och orden
Som blommar
Ur ingenting
Vid Arbetets Ära
Vid Arbetets Ära satt Stanley i Söderled och Benny Balubas
De dela ett franskbröd och en burk makrill som de snott hos Kinesen
I gryningen satt de lätt spattiga där och språka med raspiga stämmor
Om Eslövs-Emma och hur mycket hon betytt för dom när det knasade som värst
Det där vita håret och de där slitna leopardbrallorna som hon påstått var från tiden hon var modell
Och hennes händer som klappat deras kinder när ingen annan velat röra dem
De mindes och åt och Stanley rullade cigg medan första torghandlaren anlände
Benny Balubas kisade mot morgonljuset medan en tår rann nerför kinden
Som sedan droppade ner i den nu tomma makrillburken med en vacker plonk
En bänk i Rondellen
Sorgedjuret sitter med Veronica Lake
På en bänk i rondellen
De talar tyst till varandra
Om att falla igenom
Om att marken är hård och kall
Och skuggorna så hemska
Sorgedjuret vaggar fram och tillbaka
Som en kvinna utan framtid
Men deras händer möts
Precis när dimman glider fram
Längs Kristianstadsgatan
Alltmedan de långsamt försvinner bakom dimstråken
Ses Veronica Lake dela med sig av innehållet
Ur en silverskimrande fickplunta
Och Sorgedjuret tar en djup klunk
Nu ryker det runt buskar och bänkar
Och scenen liknar en billig snöglob
Eller ett sämre polaroidfoto
På en alternativ teaterföreställning
Och hela Parkgatans plank
Har försvunnit in i dimman
Och man hör Clownen Miko
Oroligt undra var han är
Innan detta och alla andra omgivande ljud Omärkligt blåser bort
Och det bara finns detta vita
Och Veronica Lakes trötta röst:
”I wanted my stardom without the usual trimmings.
Because of this, I was branded a rebel at the very least.
But I don’t regret that for a minute.
My appetite was my own and I simply wouldn’t have it any other way.”
Lyktorna tänds
Bläckplump
Jag hänger som en fladdermus
I ett körsbärsträd
En svart vätska droppar från mig ner i gräset
Och jag låter det lustfyllt rinna
Och bilda en liten bitterljuv pöl
Under mig
Som snart doftar av ensamhet, rädsla
Och svartsjuka
Mina vingar hänger slappt
Och jag tappar långsamt hörseln
Och mitt ansikte skrynklas ihop
Till ett russin
Ett läderaktigt svart russin
Hängande från en körsbärskvist
Omgiven av vita blommor
Mörker
Det är som om natten
Skulle ha några svar
Som om sanningarna
Leker sardiner i mörkret
Och bara väntar på
Att du skall hitta dem
De bara ligger där
Helt stilla och fnissar
Medan du letar förtvivlat
Efter ett endaste korn
Av sanning
Men du finner bara
Detta kompakta mörker
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 