När min mormor och jag druckit ur kaffet medan vi satt vid fönstret och tittade på kunderna komma ut från ICA-affären så sträckte hon ut sin hand mot min och vi skrattade och höll varann i hand
På diskbänken stod några plåtburkar upp-å-ner och droppade sig torra
Några hopvikta mjölkpaket låg sidan om
Sidan om kylskåpet satt ett vykort med några samer på, och en midnattssol
Vintern var i antågande och min mormor drog sjalen om sig när hon åkte med mig mot Raskarum
Författare: onkelzeb
Förtryck
”Hur mår du?” frågade han
”Jag har ett förtryck över bröstet”, svarade hon
Ett slutet cirkulationssystem
Vägen mellan min port
Och min ICA-affär
Är en del av mitt blodomlopp
Ett slutet cirkulationssystem
Där mina blodkroppar
Hämtar upp näring
Som transporteras
Till hela min kropp
Och vägen ger också energi
Låter hjärnan sakta ner
Puttra på déjà vu-tomgång
Jag passerar Ystadsgatan
Och möter främmande blodomlopp
Men märker det knappt
För jag är full av överlevnad
Hyllienatt
På nätterna i Hyllie
Drar de oformliga
Och konturlösa
Omkring på gatorna
Deras kroppsvätskor
Skvätter på lyftkranar
Och sovande romska tiggare
De lever på melamin
Och fogmassa
Och åker rutschkana
Nerför Emporias futuristiska glasentré
Då köpcentrats ljuddesign
Är avstängt
Och shoppingbrudarna
Hålls isolerade på BUP
Och när solen väl börjar gå upp
Glänser Hyllie
Ånyo
Som en nyputsad dödsstjärna
Medan Ronny Persson från Höör
Rullar in med sina 24 meter
För att lossa diskmaskiner
Och pissa på vattentornet
En efter en
Jag kärnar ur mig själv
I sökandet efter pudelns kärna
Där ligger de
Som glänsande kidneybönor
På en vit assiett
Och där sitter jag
Med en pincett
Och nålar upp dem
En efter en
Bakom glas och ram
Etiketterar dem
Med tafatta poetiska texter
Som sagogrynssoppa
Som sagogrynssoppa
På den sista dagen
Tänker jag om den avslutande kvällen
Vi hade tillsammans i ditt kök
Jag ljuger för mitt innersta
För att den där kärleken
Är den enda jag haft
Och jag vill minnas den som god
Mot kaosets krigare
Ögonen inåtvända
Mot synapserna
Mot myllret
I det som är jag
Mot kaosets krigare
Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator
Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator. Men en sliten jacka han en gång burit låg en dag i ett soprum på Sölvesborgsgatan. I fickorna låg en kvikk-lunsj och en handfull sand.
Den var sliten över axlarna och lagad med tejp neråt ryggslutet, men var annars i bra skick.
Nico hade hittat den i Folkets Park under ett heroinrus i några buskar där en gång en bergochdalbana i trä legat. Hon hade i sin tur gett den till Johnny Thunders och han gav den sedan i betalning för två pack stålsträngar på Lindkvists Musik.
Då hade redan en del sand runnit ur fickorna.
Lindkvist gav den till Stry som skrev en låt i den som aldrig blev bra. Och sedan glömde han den i bagageutrymmet på en brun Ford i Norrköping, när han och en suddig gestalt åt pizza över gatan. Bilen såldes sedan till Sillen, som hade höns utanför Skivarp. Han höll om sin flickvän med jackan när deras son gått bort i leukemi. Hon fick några sandkorn i tårarna.
Sedan låg jackan två år i en bod därute.
Därute i en kall bod.
Sedan gick den till Frälsis och såldes på Kaleb på Förstadsgatan till en hoppfull ung musiker i Cardigans.
Men han trivdes inte i den och gav den till Pertti som satt i busskuren framför det nystartade ölkaféet. Det kom sand i hans handrullade cigaretter.
Jackan värmde men blåste en tidig morgon bort längsmed Simrishamnsgatan. Den låg där under en fullklottrad skåpbil ett tag.
En rödhårig vaktis plockade upp den och lade den i en pappsäck.
Från ett fönster på 3:an hördes en flaska korkas upp och Pink Moon spelades på en Luxor.
Från påsen som bars iväg föll ett par korn sand och lade sig på asfalten utanför Parseh där en vacker ung kvinna precis steg ut med ett sex-pack Löwenbräu i famnen.
Nick Drake gick aldrig på Möllevångens gator.
Sorg
Sorg är som ett hav
Så mörk och bottenlös
Fyllt av salta tårar
Och Grön Chartreuse
Balkongerna på Ahlmansgatan
På balkongerna på Ahlmansgatan bländar begonierna och pelargonierna mot den vita miljonprojektsfasaden, och under en purpurfärgad parasoll spelar en mobilhögtalare dansant musik från Aleppo.
Det ser ut som en julkalender med några öppna luckor, och några stängda, och i fantasin ser jag inbodda hem och känner dofterna från Syriska omeletter, stekta sillar och ångande burek.
Så ser jag de oanvända balkongerna, de med rostiga ledningar och kapsejsad parabol och tänker på tomhet, desperation och flykt och den kärlekslöshet som börjat gripa omkring.
Men hoppet är ändå det som blommar mest och starkast på Ahlmansgatan, och en bit bort följer en Syrisk kvinna sitt barn in till tandläkaren. Hon pratar lugnande till sitt barn, men också till mig.
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 