Hjärtat bultar
I en låda på väg mot yttre rymden
Märkt: Man, 48 år, Malmö
Förutom mitt hjärta
Är lådan fylld av en blå dimma
Som pulserar i takt med hjärtslagen
I dimman syns fjärilar,
Björnlokor,
Det Gröna Trollet på sin glidare,
Min längtan som är en vacker repetativ melodi
Spelad av en förgylld speldosa
Som ligger i en öppnad ask
Med sammetsbotten,
Såpbubblorna som flög över terrassen
Jasminbuskar,
Osynliga famnar som kramar,
Dofterna av mina kärlekar,
Trädet uppe vid Kvarnvallen
Jag nästan föll ner ifrån
Allt är som en dimma, en gas
Som spelar upp blodets
Och livets resa
I vener och genom tider
Som betyder mindre än ett sandkorn
I ett timglas
Men ändå så bultar det
Och kommer att ha bultat
För saker
För dofter
För upplevelser
För människor
Och för det osedda
Men nu är jag hjärtlös
Medan hjärtstation 13
Utanför Vintergatan
Lagar ett pysande hål
Där bitterhet sipprat in
Författare: onkelzeb
Jag minns sommaren
Jag minns sommaren
Då jag läste Riddarna kring Dannys bord
Och doften av daggvått nyklippt gräs
Som blandades med andedräkten dagenefter
Och den jävla Jeffrey Lee Pierce
Som talade om hur ödslig världen var
Och hjälpte kärleken och desperationen
Växa sig stark i mitt medvetande
Som en döende dandy
Omgiven av den smäktande,
Nostalgiska tankevurpan
Jag minns hur verkligheten
Och fiktionen
Utkämpade slag inom mig
Som visserligen mojnat idag
Men bildar fonden
Mot det jag idag varseblir
Den där sommaren
Då jag gick omkring i batiktröja
Och pilotglasögon
Läste bibeln
Och Milo Manara
Ja, jag tänkte på bröst
Och på synd
På hur allt det jag fick reda på
Fick plats i världen
Den där sommaren var varm
Eller det är så jag minns den
Som i ett soldis
I en Utflykt i det okända
Och som en vandring
Uppför ett outforskat berg
Jag började tvätta mina egna kläder
Och köpa svarta skor
Och svarta jeans
Eftersom jag älskade ljudet
På en gammal Iggy Pop-platta
Jag minns kyssen i sommarnatten
Som smakade så starkt av vaselin
Och parfym och flicka
Att jag omtöcknades några år
Innan allt blev en film
Om en man som mindes
Sin ungdoms somrar
Som vattnet
Vid flodens mynning
Andra sidan
Den gamle farbrorn på Dalaplan
Ser sig omkring
Gör en svepande gest med högerhanden
Säger några ord till sig själv
Innan han går ner mot tunneln
Som han vandrar igenom
För att komma till andra sidan
Där han levt hela sitt vuxna liv
I en tvåa utan balkong
Och passioner
Sorgen över det som inte varit
Sorgen över det som inte varit
Är lika övermannande
Som all annan sorg
Och bevisar trots allt
Att man älskar sig själv
I alla fall tillräckligt
För att känna sympati
Med ens egen otillräcklighet
Där mörkret är som varm choklad
Hon söker sig mot mörkret
Som Claude Rains i den Osynlige mannen
Eller som Robert Smith efter spelning
En längtan mot det icke sedda,
Det icke värderade
Dit där strålkastarna
Från de sociala nätverken
Icke når
Där mörkret
Är som varm choklad
När skidorna ställts mot husknuten
Saken
Jag tittar på saken, önskar den kunde ändra skepnad: bli något annat. Saken ligger där. Bara ligger där. Jag tar med den till jobbet. Låter den ligga i väskan och hoppas det händer något tills jag slutar. Saken ligger där i väskan i mitt låsta omklädningsskåp. Saken.
Tittar på den efter jobbet igen. Samma jävla sak. Samma form och känsla. Saken är fortfarande oförändrad. Men min inre förtvivlan växer. Jag tänker på saken hela tiden. Saken. Saken. Saken. Den jävla saken.
Folk ger mig råd om hur jag skall fixa till saken. Det finns medel. Och strategier.
Men jag vet att saken är en del av mig. Som en en arm eller ett öra. Saken. Saken. Saken.
Labyrinten
Jag hade inte letat efter labyrinten,
Ej heller hade jag bett om den
Den fanns i sumpmarkerna av mitt undermedvetna
Och skymtade bara i mardrömmar
Som dimhöljda stigar
Omgivna av stengärden
Och höga ormbunkar
En smak i munnen av körvel
Och ammoniak
Alltmedan medvetenheten
Liksom gångstigarna
Försvinner
Och återkommer
Som flämtande andning
Eller ljus och mörker
Men så var jag där
Fylld av osäkerhet
Med darrande ben
Tvingad framåt av krafter
Okända för mig
På gångar som gick i alla riktningar
Men ständigt åt det håll
Doften av liv kom ifrån
Ibland var spåret tydligt
Ibland svagare
Och blandades allt oftare
Av den fadda doften av mig själv
Och mitt längtande blod
Chaffisarna
Chaffisarna hade gille
Hos Kalle på Limhamn
De flesta körde Ringlinjen
Eller jobbarbussarna
De började festa
På öl och sambuca
Men Kenny dök inte upp
De saknade hans skratt
Framåt elva ringde det
Och det var Amina på växeln
Hon sa att Kenny låg på Akuten
Att han försökt ta sitt liv
Va fan sa Tompa,
Med tårar i ögonen,
Han körde ju 34:an igår
Och var hur glad som helst
Men borta vid groggen
Satt Loppan och mindes
Att Kenny vatt ledsen
För han trodde han var bög
Men det var bara hon
Som visste något
Och hon sa inget
Medan de andra bullrade
Två år senare
Kallades Kenny för Pinocchio
Han hade blivit av
Med armar och ben
Alla skrattade högt
När han dansade breakdance
På väg till Azalee
Där de skulle äta planka
Och senare den kvällen
Träffade han Lennart
De spelade biljard
Och stog tättintill
Varann
Jag går bara framåt
Vad tänker du på frågar psykologen
Jag tänker på en serieruta
I ett nummer med Fantastiska Fyran
Där Johnny Storm
Sår sina flammor i vinden
Jag tänker på pappas ögon
Och på Värnhemsgatan
Och så den tjocka gubben
Med Robert Mitchum-ansiktet
På Fregatten
Jag tänker på nakna rumpor
Och plattan med Rick Nelson
Jag köpte på Godzilla i Lund
Sen tänker jag på regnet
Dagen efter vi knullat
Tills det gjorde ont
Man kan inte knulla sig in
I någons hjärta
Jag tänker på den fulle Irländaren
På 27:an
Som tio år senare
Sålde faktum utanför ICA
Jag tänker på orden en granne sa
Om min pappa
Om att alla känner apan
Jag minns dörrhandtagen
Hos min farmor
Och parkeringen där Entré ligger idag
Jag tänker på orden jag inte vågar säga
Och på lugnet i en enebacke
Jag tänker att allt är försent
Och att förruttnelse råder
Och att mitt liv är som en droppe
Matlagningsolja
I ett glas vatten
Jag minns ett nyår
Och en krossad stol
Och något som sprutar
Från min panna
Som jag bokstavligen bankat blodig
Jag tänker att kärlek är det jag behöver
Men hela min existens står i vägen
Jag köper några plattor på Records & Comics
För att det är det enda jag har
Trots att jag vet att jag inte är sämst
Så är verkligheten så svart stundtals
Att tankar är överflödiga
Jag går bara framåt
Tänker jag
Fast du aldrig sagt något
Du andas
Och omkring dig bildas liv
Där du befinner dig
En beröring blir en känsla
Blir en tanke blir ett ord
Som rör vid någons hjärta
Fast du aldrig sagt något
Du tänker
Att du är alldeles ensam
Och alldeles kärlekslös
Men det är inte sant
För din utandningsluft
Viskar sanningar
Fast du aldrig sagt något
Du sover
Drömmer drömmar
Om gamla vitkalkade fyrar
Som signalerar ut i mörkret
Som ett rop på hjälp
Fast du aldrig sagt något
Du kommunicerar
Fast du aldrig sagt något
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 