I detta gathörn

Han stod där i gathörnet i ensamhet
Eller så var ensamheten omgivningen
För han såg inte ensam ut
Han hade mössa och vantar
Och en gammal resväska
En resväska som snarare var hans hem
Och hans kraftkälla
För ögonen var varma
Även i kyla
Och hans steg bestämda
Då han då och då
Gick fram- och tillbaks
Framför den nötta väskan
Så var hans liv i detta gathörn

Hör

Jag hör brandlarmet i Sankt Olof,
Och hur säden rör sig på kvällen då jag cyklar hem
Jag hör hur stapeltrucken rör sig över asfalten bakom Systembolaget
Jag hör ett band repa hårdrock på Östra Park,
Och tonerna från ett piano från översta våningen
Jag hör hur jag trycker ner rec/play på min radio,
Och det långsamma surret som uppstår i bakgrunden
Jag hör vattnet skvalpa in över den fina sanden nedanför Knäbäckshusen,
Och ljudet i baksätet på kombin
Jag hör grenarna slå mot ett fönster på Mäster Danielsgatan,
Och sorlet utanför när en granne hade kafferep
Jag hör dörrarna öppnas på Domus
Både i Simrishamn, Lund och Malmö
Jag hör hur en kompis headbangar sitt hår
Jag hör hur mockajackan låter när den gnider mot dörröppningen,
Och hur kaffevattnet kokar på Ystadsgatan,
Och så ljudet på kvällarna från Wienerwald
Jag hör hennes röst i telefonen
Jag hör gruset under mina skor på fotbollsplanen,
Jag hör stansens tunga, hårda ljud på Sturkögatan
Och ljudet av hur sopor pressas på Flintrännegatan
Och flockarna av måsar
Jag hör ljudet av människorna i min korridor
Som jag inte vågar prata med
Jag hör ljudet av min egen hulkande gråt
Jag hör ljudet av fräsande korv
Och larmet som talade om att vi måste börja arbeta
Jag hör ljudet av fnittrande skratt
Och den mjuka dunsen då du lägger ditt huvud mot min axel

Från avgrunden

Hon ringer från avgrunden
Från andra sidan Nobelvägen
Där i mörkret
Bland hotfulla hus
Och konstruktioner
Lever hon sömnlös
Hon behöver egentligen inte prata
Hennes kropp berättar
En historia om smärta
Elchocker
Och depressioner
Jag hör henne andas,
Sedan hennes forcerade röst
Som skär i mig som en motorsåg
Och slamsorna som seglar
I slowmotion
Mot parketten
Som en performance
Av kött, blod
Och livslång
Sammanknytning
Innan jag lyckas lugna
Detta inferno
Denna brinnande
Stegrande ångest
Och höra hennes stämma
Låta som vanligt
I de tre sekunder det tar att säga
”Jag litar på dig”
Sedan lägger vi på

Den där missljudande tonen

De drack kaffe på Martins
Rökte Tiedemanns Light
Ibland tog de en kaffe till
Eller gick nerför trappan till toan
De pratade om bekanta
Om hur livet blivit
Och om de hade råd med mat
På Zarathustra till helgen
Eller om det var bättre med hämtpizzor
Från Perugina
Han tyckte om hennes svarta hår
Och hennes svarta humor
Hon gillade hans vänlighet
Men hatade hans snällhet
Vid ett bord längre in
Satt knark-Åsa och drack thé
Och från gården hördes
Soporna rullas ut
Från Ölkaféets kök
Och några måsars skri
De lät ungefär som ljudet,
Den där missljudande tonen,
Han hade i sitt huvud

Föränderlighetens tårar

Hon står vid Tomelilla station
Och väntar på bussen
Som skall ta henne hem
Till huset på kullen
Vid vägarnas slut

Hon bor inte längre här
Men hennes långa hår
Började växa därute
Och myllrar sig i regnet
Som blöta hemtama grusvägar

Hon känner det i kroppen
Då hon närmar sig
Att hennes blod
Droppar från bladen
På träden vid huset

Och dofterna möter henne
Då hon kliver av med sin väska
Och börjar gå i gruset
De följer henne fram till dörren
Som nu är en portal

Det ser likadant ut
Men huset är bara ett skal
Och träden bara träd
Och hon gråter
Föränderlighetens tårar

Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

Månen sken och spårvagnarna var rena och nysmorda
Vårkvällen då Gagarin dansade på Amiralen

Världsrymden gjorde ett besök i arbetarkommunen
Och kosmonauten flög fram över dansgolvets tiljor

Storbandsjazzen steg som rök snirkligt upp mot atmosfären
Natten då Malmö stad blev ett med hela universum

Hippiekonstnärerna från Lugnet åt rymdkorv i bröd
När de med skjortan utanför promenerade hemåt

Nätterna var mörkare i staden på sextiotalet
Och stjärnorna lyste över torg, byggen och bockkranar

Kvar uppe på Amiralens trapp satt Jurij Gagarin
Och delade en pilsner med en tröttkörd Eric Svenning

Medan orkestern plockade ihop sina instrument
Paraderade kosmos förbi på Amiralsgatan