Författare: onkelzeb

Magnetism

onkelzebLämna en kommentar

I en dröm finner jag en öppning i skogen
Där jag känner att kärleken finns
Ibland bladen i gräset ser jag en jordhög
Vars magnetism är mer än kraftfull
Den är en del av mitt vissnande blodomlopp
Där järnet nu hastigt lakas ur
Och jag sugs ner genom jorden in i mörkret
Jag ligger platt på en kistas lock
Det pulserar och kraften genomstrålar mig
Som solen och som ditt leende

¿Qué Pasa?

onkelzebLämna en kommentar

Han kisade mot mig
Som mot solen
Och sade ¿Qué Pasa?
Som inte var en fråga
Utan en uppmaning:
Må bra, min son!
Och de där stunderna
När vi åkte bil
Och han rökte
Och hade armbågen
Vilande ut genom fönstret
Var små stunder
Av välmående
Där vi gjorde
Olika ärenden
Som var oväsentliga
För mig
Det som fanns var fartvinden,
Röklukten,
Och bilradions
Skramliga ljud,
Och Walde Bengtsons röst

Mardrömslikt

onkelzebLämna en kommentar

De svarta bladen
Som omger en om natten,
Den blöta mullen
Som doftar mardrömslikt
Metamorfosen
Som inträffar
Då drömmarna rinner
Mellan hjärnhalvorna
Och doften av tjära
Som slingrar sig in
Tillsammans med lukten
Av fuktig betong
Och nystyckad lever
På en ödslig pir
Vid det kolsvarta havet
Där sorgedjuren lever
En del har vingar
Andra har gälar
De är överallt
Men ingenstans
I mörkret är min halsduk
En levande tingest,
Som drar mig ner
Mot dess hem
Nere i djupet
Av det undermedvetna

Laddningar

onkelzebLämna en kommentar

Jag lyssnade på orden
På nyanserna
I det forcerade talet
På glidningarna
Mellan sorg
Och ytterlig förtvivlan

Jag märkte rörelserna
Som bara var till hälften hennes
Till hälften utan kontroll
Hon nuddade vid mig
Och smekte mig över ryggen
Som i ett försök att jorda
Sin egen existens

Jag är med henne
Inne i kaoset
För en liten stund
Men jag vet att jag snart
Går mot mitt
I mina skor
På min gata

De där laddningarna
Hon fört över
Får jag skaka av mig
De närmsta dagarna
Genom att leva mitt liv
På det sätt jag tror på
Och gå rakt fram

Medan jukeboxen spelade Waterloo

onkelzebLämna en kommentar

Framför Goldens flipperspel
Stod Joan Crawford
Hon knäade spelet
Och väste några könsord
Sedan fortsatte hon spela
Oförtrutet
Maniskt
Snuskigt
Med blicken skarp
Och helt fokuserad
Som om hennes liv –
Hennes kön –
Hängde på att kulan
Flipprade
Hon fnittrade
Och tog en klunk öl
Torkade av sin hand på höften
Klänningen var ändå fläckig där
Den var ändå snygg
För man såg att hon levde
Och älskade intensivt
Som en kvinna gör
När hon redan krossats
Och trampats på
Men ändå överlevt
Då är nuet ett flipperspel
Och lugnet en tre-filig korsning
I rusningstrafik
Men hon tittade ibland upp på mig
Och våra ögon möttes
I samförstånd
Om att det gör ont att leva
Men nu är vi här
Medan jukeboxen spelade
Waterloo

Som ett stjärnfall över himmelen

onkelzebLämna en kommentar

Jag tänker att vi är en kemisk reaktion
När vi får syre i lungorna startar den
Och när syret förvinner så är den slut
Atomer och åter atomer byts ut
Och molekyler och kristaller
Kedjereagerar
Och bygger upp våra kroppar,
Våra nervsystem,
Och tentakler
Sedan har det bubblat och fräst
Under ytan, under huden
Och pannkakor har tillsatts,
Potatisar, lökar, tobak
Och hundratals olika vätskor
En del har fått väldigt lite potatis
Men istället knark
Från komplicerade maskiner
Och öl och sega råttor
Och skeletten har knakat
Lungor har möglat
Magsäckar spruckit
Och pipetter har tillsatt kärlek
Och några droppar ångest
Så att vi exploderat inombords
Och bildat celler av utanförskap,
Ensamhet och motsättning
Men också attraktion
Och magnetism
Och plötsliga utslag av parning
Som startar nya kedjereaktioner
Mycket bubblande
Och olika färger i huvuden
Och blodet leder förändringen
Som hela tiden är konstant
Tills alla ämnen är utbrända
Som ett stjärnfall över himmelen