När man åkte skridskor på Gyllebosjön
Var det som att betvinga det mörka
För denna lilla sjö
Var fylld av hemliga underjordiska gångar,
Och oroliga själar som flöt i vassen
Nere vid borgruinens lilla brygga
Satt ofta döden och metade abborrar
Nere i dyn låg gamla cyklar,
Märkliga livsfarliga vapen
Tusentals järnspett
Stod nedkörda i botten
Framför hopptornet vid badplatsen
Troll hade satt dem där
För de tyckte om att grilla
Unga människohjärtan
Och i skogarna runt den lilla sjön
Gömde sig kriminella
Och muterade livsformer
Inne i dungarna vid badet
Hade knudor orgier
Av jeans, nakna bröst,
Hembränt, snus och skrattpåsar
Sanden var full av fimpar
Och black mamba-kondomer
Dimman låg ofta tät över sjön
Och skingrades bara
Av svarta fåglar
Och nödställdas skrik
Men på vintern jagade vi bort
Våra rädslor med skridskor
Genom att skrattande
Flyga fram över det mörka
Författare: onkelzeb
I en fyr på Norra Mallorca
I drömmarna bor jag i en fyr på norra Mallorca
Uppe på klipporna, cirka 50 meter ovan Baleariska sjön
Fyren har ett fönster och när solen stiger upp
Lyser den upp en gammal gungstol
Som jag sitter och antecknar i
Jag gör uträkningar över hur mycket kärlek
Som flyter förbi nere i havet
Jag har i flera år noterat en nedgång
Och är väldigt oroad över den negativa utvecklingen
Hur skall jag förklara detta för världen?
Kärlekspartiklarna är ju ohyggligt små,
Många tror inte ens de finns
Och även om de finns?
Är det ett problem att vattnet inte tar upp dem?
Men jag har studerat klipporna, stenarna
Och den gruslika brunröda jorden
Och där finns nästan ingen kärlek alls
I luften finns det vissa dagar
Då vinden ligger på mot land
Ett visst flöde av kärlek
Men det är så lite så det nästan är försumbart
Min mätstation finns i fyrens källare
När man går nerför trappan blir man varm i magtrakten
Och huvudet känns lättare
Här finns höga doser kärlek
I provrör och i olika burkar
Och ofta sitter jag här och jobbar
Och smörjer ibland lite kärlekspulver
Över min panna
Som en indiansk krigsmålning
Eller som en handling
För att sympatisera
Med en utdöende art
Eller en förlorad konstform
Men ibland går jag längst upp i fyren
Till linsen med fönster ut mot havet
Där är ensamheten som störst
Som hos en som försöker
Göra sig hörd i en piskande storm
Eller i en dysfunktionell familj
Däruppe vet jag att jag måste rädda världen
Att det måste gå
Så är nätterna i min fyr
Jag såg honom
Jag såg honom när jag satt på Golden Shiva
Och åt Balti Ghost
Jag såg honom på Södervärn
När jag kom från jobbet
Jag såg honom i tunneln vid Stadshuset
Och jag såg honom på Skivesset
Jag såg honom vika in på Vårgatan
På väg mot köpcentrat
Jag såg honom på sunk-ICA
Han stod vid brödet
Jag såg honom på ett foto på facebook
Där han var lite suddig
Jag såg honom rasta en hund utanför Ölkaféet
När jag var på väg mot Triangeln
Jag såg honom på Centralen
Där han bläddrade i en Leif GW-pocket
Jag såg honom på stadion
Där han satt med himmelsblå halsduk
Och på ryggen hade han Durmaz
Jag såg honom i Pildammsparken
Utanför Galateas Hage
Han satt där ensam
Och grillade någonting i en engångsgrill
Jag såg honom sedan långt senare
Nere vid Ribban
Han hade kortare hår
Och haltade lite lätt
Igår såg jag honom sitta på Babylon Grill
Där han åt en rulle
Jag satte mig på hans plats när han gått
Och kände hans värme i stolen
Jag har sett honom många gånger
Och undrar vem han är
Nålen
Mitt liv är som en svart vinylskiva
Ett smalt jävla spår som nålen måste följa
Eden
I gryningen dricker jag kaffe i rondellen
Sitter på en bänk med sorgedjuret
Vi saknar tuppens galande från Folkets Park
Men vi delar tystnaden med varann
Som vi delat så mycket annat förr
Jag minns när jag gick här förbi
Tjugohundrafyra
Då kvistarna på träden
Piskade mitt ansikte
Där mina ögon var svarta hålor
Jag hade inte sovit på tre dygn
Och min själ var inte min vän
Utan en bitter fiende
Som förgiftade mitt blod
Och gjorde mig hudlös
Då satt sorgedjuret här
Och pekade ordlöst bortåt vägen
Mina steg skyndade på
Och jag vacklade in
På Edens vårdcentral
Det var första gången jag såg sorgedjuret
Men sedan dess har vi träffats
Oftast här i rondellen
Men ibland hemma hos mig
Över en kaffe och en kaka
”Det här är en sång om ett party”
Han följer Ellstorps-Elvis till spelningen på Vinnys
De står vid cykelbanan utanför och röker
Och kollar in ölburkarna i fönstret
Det är en blåsig eftermiddag och Bo-Erik huttrar
Medan Ellstorps-Elvis fimpar ciggen under skon
Han har en mikrofon i en systemkasse
Och i bröstfickan på jeansjackan en läkerolask fylld med plektrum
Ellstorps-Elvis blev utförsäkrad för tre veckor sedan och tar alla gig han kan få
Hans kropp är inte så rörlig
Men spela gitarr en halvtimme går bra
Och äta en pizza
Sen blir det några piller och soffan hos Bo-Erik
Ellstorps-Elvis har skrivit en låt om Bo-Eriks pappa
Han introducerar den med orden ”det här är en sång om ett party”
Han har scenkostymen på, med blinkande lampor på den breda livremmen
Batterier har han fått av Bo-Erik
Och han svänger gitarren fram och tillbaks
Med halsen riktad ut mot den lilla publiken
Som en kulspruta
Och han tittar lite flackande
Mot den stora fondtapeten på andra sidan rummet
Som är en uppförstorad bild på Sankt Knuts torg för länge sedan
Och han tappar bort sig och börjar prata
Om när han uppträdde på Kronprinsen med Git Gay
Sen ser han Bo-Erik och han ler generat
Och avslutar med ”Suspicious Minds”
Utbrytarkungen
I ett annat land
Finns en utbrytarkung
Som inte får lämna landet
Eller sin historia
Han sitter i isoleringscell
Och tänker på sin katt
Som han fått lämna
I utbrytarborgen
Han är tatuerad över ryggen
Och över armarna
Mystiska gamla texter
Om alkemi och liv
Han är kedjad vid fotleden
Som ett djur
Som ett farligt djur
För han är utbrytarkung
Fångvaktarna röker
Och studerar sin trofé
Den berömde utbrytarkungen
Folkets hjälte
I isolering och svält
Bryts människor ner
Till fragment
Av det som varit
Men utbrytarkungen ler
Och tänker på kunskapen
Om att friheten
Inte kan fjättras
En utbrytarkung kan stoppas
Men aldrig löftet
Om magin i livet
Och den förtrollade döden
Urkraften
Gamla Amina
Sitter på en låda
Med sin kopp
Utanför affären
Det blåser
Och snöar lätt
Men för Amina
Finns ingen lättsnö
Den är tung
Oförsonlig
Och blöt
Förr eller senare
Men för Amina
Är detta livet
Det som givits
Till henne
Just här och nu
I det finner hon sig
Ger henne värdighet
I det att hon väljer livet
Och hoppet
Som urkraften
I kvinnor alltid gör
Det står ett kartotek i mönstrat läder i en port på Ängelholmsgatan
En kvinna lämnade den där
I den kan man hitta alla namnen
Och alla sanningarna
Om vad som verkligen hände
Inne i detta hus
Nittonhundranittiofem
Kvinnan var klädd i lång rock med skärp och schalett
Och bar en parfym hon sparat för detta tillfälle
Då sanningarna
Skulle bäras fram
Som en betydelsefull gåva
Till det förflutna
Det förflutna var inte hemma eller ens på väg hem,
Så nu står kartoteket där
Inne i den vackert
Stenlagda porten
Och bara väntar på
Att få lämna sitt budskap
Men ibland blir det man gör som en osynlig längtan
Som ingen ser
Eller observerar
Vare sig då
Eller nu
Då det verkligen
Skulle betytt något
Men kvinnan går vidare bort från Möllevången
På väg mot en annan port
I ett annat liv
Och lurarna hon bär
Spelar ”Love Untold”
Med Paul Westerberg
Och tårarna rinner
I en obeskrivbar värld
Bokstäverna måste väl ha mening
De kan väl inte vara betydelselösa symboler
De måste väl alla vara på väg mot någons hjärta eller hjärna
Det måste väl finnas en inneboende riktning eller mål
Annars kan vi lika gärna vara tysta
Och titta på varandra
Se hur vi förvandlas
Från gamla vänner
Till främlingar
I en ny obeskrivbar värld
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 