Det enda jag har
Är min värld
Som jag bär inom mig
En gömd dalgång
Inne i mitt hjärta
Där det är grönt
Färgrikt
Och mod rinner som kåda
Från exotiska träd
Medan bäckarna
Bär klart vatten
Som glimrar
I gryningssolen
Här får jag en känsla
Av tillräcklighet
Och inre styrka
Som en vårvind
Leker kärleken
Bland bladen,
I gräset
I bäckarnas brus
Och för några ögonblick
Rör kärleken vid mig
Som vore jag älskad
Som ett litet nyfött barn
Elektronisk blues ligger och sover på en bänk i rondellen
Den ligger i en väl använd sovsäck
Och bara små digitala toner
Faller då och då mot marken
Där de svävande glider iväg
I ett försiktigt soundtrack
Som betyder så mycket
När en ny generation
Skall väckas till liv
Hon är svagt sotig i konturerna
Och hårstrån vid tinningarna är vita som aska
Hennes fåror och rynkor berättar
Om ett svårt liv
Det blir lätt så
När ens kropp är ett käril
För vulkanisk aktivitet
Men hon är vacker
För hon har valt livet
Och livsgnistan
Syns ibland
Som kokande lava
I hennes ögon
Han dricker en kopp choklad
Och tittar ut över lokalen
Människor sitter här och där
I par, vissa i grupper
Och andra ensamma
Som han själv
De flesta dricker öl
Och skrattar
Men ett par i närheten
Pratar inte alls
Deras tystnad hörs
Över det allmänna bullret
Det finns en historia här
Det förstår han
Kvinnan har spända axlar
Och mannen är lite för intresserad
Av sin sked
Som ligger på kaffefatet
Från högtalarna i baren hörs
Något med Andrew Lloyd Webber
En servitör navigerar
Med en bricka öl
Bort mot ett följe
Som sitter vid ett runt bord
Han dricker ur det sista
Av chokladen
Och går mot toaletten
Där det redan står
En man och väntar
Sidan om en Jack Vegas-apparat
När det blir hans tur
Kollar han gylfen,
Tvättar händerna,
Och sköljer av ansiktet
Med ljummet vatten
Och går ut igen
Han beställer ännu en kopp choklad
Och tittar på skorna
Som kvinnan med de spända axlarna har
Det är röda converse
Som klär henne bra
Men som ser slitna ut
Nu kommer en rullstolsburen in
Hon ledsagas av en ung man
Som kanske har syrisk –
Eller möjligen afghansk härkomst
Omöjligt att veta säkert
Men det är så tankarna går
Den rullstolsburna
Beställer hamburgare
Ja, det gör de bägge två
Hon tar upp en anteckningsbok
Och de pratar tyst
Och hon skriver i boken
Han tittar bort
Till höger om Jack Vegas-apparaten
Vid ett litet bord där
Sitter en äldre man
Med en mörk öl
Och ett glasögonetui
Nu går kvinnan med de röda conversen
Och de ser verkligen bra ut
Till de svarta raka byxorna
Hon går fram och betalar
Tar en servett
Och stoppar i fickan
Han bestämmer sig för att gå
Dricker sista klunken choklad
Medan högtalarna spelar
La Voix med Malena Ernman
Går han ut genom dörren
Minns du mig
Du kom till min mormor
På Skolgatan
Och hämtade mig
Du var tjej
Och du var modig
Minns du mig
Några år senare
Var du så tuff
Du bar jeansjacka
Med en chockrosa borste
I bröstfickan
Minns du mig
Du hade hes,
Lätt beslöjad röst
Du luktade lavendel
Och rök
Som tuffa tjejer gjorde
Minns du mig
För du var vänlig
Och aldrig dum
Mot mig
Och det kändes
Att det var sådan du var
Minns du mig
För jag minns dig
Och visste redan då
Att du skulle gå
Din egen väg
Och inte stanna kvar
I ångorna
Landar skeppen
Efter långa resor
Orionnebulosan Express
Dockar tungt
Med skeppet fullt
Ur dörrarna
Vimlar människor
I vita overaller
Nästan sist
Går en kvinna
Med en bok under arm
I den finns anteckningar
Om rymden
Och livets mening
Hon ser viktig ut
Lite pompös
Som en Frank Zappa
Sen vinkar hon mot kameran
Och livesändningen
Tar så slut
Jetlaggade hänger de
I stationens bar
Och dricker White Russian
Passagerarna pratar
Om Cassiopeja
Och John Wayne
För i den nya tiden
Finns inget nytt
Bara det gamla
I ångorna
Vid rymdstationen
Skymtar historien
Ångorna omvandlas
Till stilla regn
Som tvättar fartygen
Och intet minne
Eller nostalgia
Finns i luften
Det är stilla
När kaptenen
Beordrar avresa
Bortresa,
Frånresa,
Inre resa
En nästan osynlig liten pojke
Förföljer mig
Han har snickarbyxor
Stora framtänder
Och guldhår
Jag försöker smita
Men när jag vänder mig om
Är pojken där
Han är inte nyfiken,
Snarare rädd
Jag sträcker ut min hand
Men det finns ingen där
Bara luften
Som doftar svagt
Av något hemvant
Så stannar jag
Framför ett butiksfönster
Och ser honom reflekteras
En leende mun
Men oroliga ögon
Han pratar med mig
Där bakifrån
”Jag klarar inte bli vuxen,
Jag är så liten
Och kan inget”
Jag vänder mig om
Med tårar i ögonen
Och ropar ut i luften:
”Det gör inget!
Jag kan inget heller!”
Min röst är hög
Och luften vibrerar
Som om ögonblicket
Nästan höll på att brista
Och förlora fästet
Att leva med de här rädslorna
Som fjättrar mig på olika vis
Skulle kunna vara dödligt
Men jag väljer att flaxa
I periferin
Som en intelligensbefriad gås
Borta på Kristianstadsgatan
I en port mellan en frisör och en kötthandel
Satt Jenny Lee som lirade
I The Fishfuckers
Hon bar tajta,
Missfärgade jeans,
En Kal P Dal-tisha,
Under en grön parkas
Och ett par solbrillor
Med tjocka vita bågar
Hon satt på asfalten
Och hennes röv ömmade
Och hon tänkte att livet var skit
För hon var så jävla bra
Men hennes resting bitch face
Och allmänna känslolöshet
Gjorde allt så svårt
Så tungrott
Hon var rockenroll
Men hon kunde inte
Släppa någon nära
För tuffheten
Och hårdheten
Och hennes knutna nävar
Kom från en liten jävla bensinmack
Där hon fått blodsmak
I munnen
Och ett livshelvete
I present
Av en jävla idiot
Bakom studierektorn på hans kontor stod två uppstoppade ugglor:
En vit med gråa fläckar och en mörkbrun
Han sade att de var hans ögon och öron
Och det var nog så
För han var trots sin vilja
Själv en uppstoppad arketyp
Vars läderportfölj
Var honom mer värdefull
Än de elever han inte såg
Och inte lyckades höra
Men han såg respektingivande ut
När han gick rastvakt
Runtom den rödteglade skolbyggnaden
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 