Författare: onkelzeb

Den döva stod vid en maskin som stansade hål i gångjärn
Hon stod där varje dag med hårnät och blåställ
Vid middagstid tog hon fram sin matlåda och en polsk korsordstidning
Ibland pratade hon lite med en kollega som också kom från Polen
Då gestikulerade hon energiskt och lät som en brölande älg
Plötsligt skrattade hon högt, högre än alla andra
Man förstod kanske inte varför, men det var lätt att skratta med
För hela hon skrattade och lät som ystra lamm på vårbete
Egentligen hette hon Maria, men blev ju ”den döva”
För på sådana här ställen får man lätt ett smeknamn
Som tex ”Tunnan”, ”Bakåfram”, ”Pudding” eller ”Afrikanen”.
För då vet ju alla vem man pratar om
Den döva hade ingen man, men en dotter
Hon kom till fabriken ibland och då gick de undan
Och pratade teckenspråk och rökte lite
Man kunde se att flickan tyckte om sin mor på kroppsspråket
Det fanns en innerlighet i rörelserna
Den döva hade råd med de där små pauserna
Hon hade högsta ackordet i verkstaden
Sedan kom effektiviseringen av fabriken igång
Robotar skulle ersätta svetslinan som svetsarna stod på
Och stansmaskinerna skulle bort
Så småningen gav företaget den döva sparken
På grund av arbetsbrist
Den dagen gick hon ljudlöst runt bland alla och kramade oss
Alltmedan tårarna rann