Författare: onkelzeb

Livet på jorden
Miljoner människor
Och jag fejsbookar
Om min ensamhet

Livet på jorden
Lajksen känns nästan
Som beröring
Eller riktig vänskap

Livet på jorden
Man vaknar
Och startar en app
Som skall hjälpa en leva

Bo-Erik steker korven på tvåan
Och tittar ut genom fönstret
Och konstaterar att det är en grå dag
När Buddy Holly kommer på radion

Äggen steks också på tvåan
Det stänker inte så mycket
Och så blir ytan mer enhetlig
Som nere på ölkafeet

Han har visserligen en tröja
Som är färgglad och stickad
På ryggen ett porträtt av mor
Men på insidan är han grå

Den sena frukosten intar han
Med blicken riktad ut
Och nu har det börjat regna
Så han stannar nog inne

Han kanske skall lägga det där pusslet
Som föreställer Chrysler Buildning
Som finns i USA
Och dricka lite kaffe

När jag växte upp
Drömde jag drömmar
Om att hitta en kvinna
Och att få barn
Som jag skulle få att må bättre
Än jag själv hade gjort

Mina drömmar kändes stora
För jag var liten och försynt
En rädd pojke
Som oroade mig för livet
För vuxenheten
Och för livets hårda kanter

Nu inskränker sig mina drömmar
Till att orka röra mig framåt
Trots tillvarons bisterhet
Och förödmjukelsen
Av att vara bortvald
Från det som de flesta ser som livet

Drömmar är just drömmar
Och inget att ta fasta på
Det är livet i stunden
Sorgen, kampen, olusten
Och vedermöderna
Som är drömmarnas botten

I skuggorna under ett halvt dussin tv-skärmar
Som mest visade en fairway
I Skottland
Satt Ellstorps-Elvis med ett fat pommes,
En ljus lager,
Och O’Leary’s hamburgermeny
Han hade huvudvärk
Och var röksugen
Även när ett liv långsamt raseras
Måste man ha mat
Och några promille levnadsglädje
Från en högtalare en bit bort
Hördes en låt han kände igen
Från en superhjälte-film
Han sett på en halvtom matinéföreställning
För en vecka sedan
När en servitris lyfte på ölen
För att torka av,
Och visade därmed lite anständighet,
Lite omtanke
Om än obetydlig
De där ögonblicken
Är ibland värda mer
Än alla öl och hamburgare
I världen

Det finns saker som är huggna i sten
Tror man
Bara för att det ser ut så
Tittar man från ett annat håll
Ser man att texten
Är slarvigt ditpenslad
Med vattenfärg
På en pappåse
Man burit hem mat i
Visserligen billig skitmat
Utan tanke på framtiden
Men ändå en pappåse
Med ett kvitto i
Och resten luft
Och slarvigt ihopsatta tankekedjor

Jag åker förbi Oxie
Någonstans mellan tankarna
Och verkligheten
Jag har sett med ungdomens ögon
Och nu sitter jag här
Och försöker återuppväcka
Någonting jag glömt
Medan tåget bara fortsätter gå
För det är så det är med livet
Tiden rusar på
Med ett fåtal stationer
Och nu hör jag Hurulas röst
Och fattar att den här sorgen
Och de här rädslorna
Kan vara gåvor
Som faller med tårarna
I Arlöv, Burlöv eller Lindängen
Eller som den lille killen
Som stod där ensam
På Oxie station
För det gör ont att leva

Jag var tretton
Eller tretton och ett halvt
Och jag levde i ett vakuum,
Mellan barn och vuxenskap
Jag åt inte potatis
För den var grå i mitten
Som min hjärna
Där självtillitens soldater
Slagits tillbaka
Av den stora grå
Tvehågsenhetens armé
Och tagit mitt hjärta
I gisslan
Och slagit i bojor
Och jag var nu ockuperad
Av främmande makt
Som ville härska
Genom att söndra
Och tvinga i mig
Grå-blåa potatisar
Till jag fick magont
Och jag lade mig i en hög
För det var det jag var:
En hög,
Som inte var någonting till
Bara en hög bajs