Författare: onkelzeb

Jag gick över Inre Ringvägen
Med Fats Dominos ”I’m ready” i hörlurarna
Där på bro 229 blev bara handklappen kvar
Under billjuden som lät som skenade tåg

Det lilla jag vet om livet
Är fitta, kuk, ångestsjuk

Det var en rå vårkväll
Och det hade regnat i timmar
Det var blött överallt
Och Möllan låg nästan öde

Jag behövde gå till Apoteket
Och vid sängplatser på Sofielundsgatan
Såg jag Joan Crawford sitta
I trappan upp till en frisör

Hon såg trött och rufsig ut
Och gned sig över knäna
Som en ticks eller lugnande manöver
Hennes hår var blött och dolde hennes ansikte

Jag stannade tveksamt och tittade åt hennes håll
”Du, hallå.”, sade jag
”Vill du ha något på Apoteket?”
Jag stod där och kände hur idiotisk jag lät

Efter en liten stund tittade hon upp
Och fixerade mig med blicken
”Ja, tack, kan du fixa Ipren och våtservetter”
Hon log som en underjordens Mona Lisa

Det står en bringare med färsk mjölk
På diskbänken
På gården står en gammal öppen traktor
Och en grå Volvo 242
Det är i gryningen och dimman lättar över åkrarna
På höloftet lyssnar bonden på Svenne & Lotta på en batteridriven kassettspelare
Och runkar i en FIB-aktuellt

Jag kämpar för att vara god,
Jag vill vara fin,
Någon som gör världen bättre
Men det är så svårt
Det som är bra för en
Är dåligt för en annan
Och ibland är det för mörkt
Men jag har förtröstan i mig själv
Och att detta är min resa

Jag vaknar 03.15
Eller mitt i livet
Jag önskar det fanns
Någon att hålla om
Det är så det känts att vakna
Både vid 27 och 51
Eller vid 03.15

Under den senare delen av nittonhundranittiotalet
På Mäster Henriksgatan närmare bestämt
Satt ofta en tant på en stol på trottoaren
Mittemot det lummiga området med tvåvåningshus
Hon satt där när det var varmt nog
Hon hälsade alltid ”Hej, hej.”, när man gick förbi
Ibland sade hon något mer
Och då hörde man att hon bröt lite lätt
Efteråt har jag tänkt att det kan ha varit Ungerska
En dag hörde jag en kvinna ropa och vinka på henne
Och då ropade hon ”Justina, hej, hej!”
Detta namn knöt jag år senare ihop med hennes brytning
Och tänkte att hennes namn nog egentligen var Jusztina
Hon var alltid glad där hon satt och tittade på folk och hejade
Ibland hade hon en kopp som stod under stolen
Men mestadels satt hon bara där
När det blev lite svalare hade hon en pläd över knäna och en liten röd mössa
Hon satt där på trottoaren under flera år
Jag antar att hon bodde där

I trappuppgången snett bakom henne
De flesta trodde nog det var något fel med henne
Men hon var ju alltid glad och vänlig
Så folk lät väl henne hållas
Jag minns i synnerhet en dag
Då det blev så att Justina och jag språkade lite längre
Det var en fin sensommarkväll
Då jag faktiskt försökte passera henne
Utan att säga ”hej” eller någonting
Jag var ledsen och ångestfylld
Och jag gjorde mig så liten och osynlig som möjligt
När jag passerade på andra sidan
Då hörde jag hennes röst plötsligt:
”Hej, hej. Det är en fin kväll.”
Jag svarade lite avvärjande med mitt vanliga ”Hej, hej”
Men tanten fortsatte prata
”Det är bra när vi får sådana här fina kvällar.”
Jag stannade avvaktande till
Och stod på ett sådant vis
Att jag ville visa att jag var på väg
”Det finns dåliga ogästvänliga kvällar
Och så finns det så här fina kvällar.”
Nu tittade jag åt hennes håll
”Det är så livet är.”
Justina satt sedan tyst en stund
Och tittade på mig
Med vänliga ögon
”Jag vet.”, svarade jag
”Vet du verkligen?, frågade Justina
Jag bara stod där
Och jag märkte hur jag långsamt började förnimma dofter
Som den från hybridkejsarolvonen
Och nybakat bröd
Och de söta ångorna
Från en tvättstuga längre fram
Jag vände mig helt mot henne
Och svarade rättframt:
”Nej, jag vet inte. Jag lever i den gråa världen”
Justina bara fortsatte att titta på mig
Hon skrockade lite lätt
Och bara log mot mig
Det tog några ögonblick
Sedan började jag gå igen

Ensamheten rider på dina axlar
Som en mörkrets Molgan
Med en lasso kring din hals

I ett prydligt hus på Gröndal
Har Joan Crawford hittat lugn
Det finns en inglasad altan,
Farfars klocka och kakelugn

Det finns en trädgård
Och en grön plats framför huset
Men just nu är det kallt
Och Joan stannar helst inne

Hon sitter oftast på altanen
Som har infravärme
Och löser korsord
Och lyssnar på punk

Han som bor i huset
Är inte hemma på dagarna
Så hon kan fördriva tiden
Lite som hon vill

Huset ligger på en gata
Som heter Irisgatan
Och inte längt härifrån
Föddes Per Albin Hansson

Hon tycker det är häftigt med tiden
Det har hänt så mycket
Och hon undrar över vad Per Albin tyckt
Om rotavdrag och infravärme

Eller om ”Dressed in black”
Med Teengenerate
Hon står och småhoppar
I takt med musiken

Joan skall snart gå bort å handla
På nya Willys på Hyllie
Han var sugen på köttfärsbiffar
Och kantarellstuvning

Världen, mänskligheten
Så mycket rädsla
Men ändå
Så mycket större överlevnadsinstinkt
Det är liksom som om en enda kram
Eller öm och kärleksfull gest
Kan fylla hundratals med liv
I någon slags dominoeffekt
Av värme och värdighet