Författare: onkelzeb

En vecka i maj
Hussilhuetterna på Bergsgatan
Värmen i bröstet
Och morgonsolen
Som dånade i mig
Som ett hallelujah
I en tom katedral

Jag är på väg
Mot hålet i stenen,
Mot enarna I backen,
Mot min och min själs sanning,
Mot tryggheten
Mot ditt leende
När jag tar din hand i min

Det finns ögonblick jag har för evigt
Det finns saker jag aldrig glömmer
Det finns hål i mig som är fyllda av tomheten
Som du lämnat i mig
Men mitt hjärta är intakt
Och dunkar hårt
För varje nytt steg jag tar

Hjärtat mitt
Slår
Mot verkligheten

En del av mig vill vara proppfylld av klorofyll och New Order-låtar och vegetera och lämna spröt och sporer efter mig
Tänk en stad höljd i mossa och electronica.
Alla gathörn blir mjuka och du kan se människor hoppa och glida från de översta våningarna. Bilar är luddiga och står till slut stilla och förmossas och på taken dansar människor som är på väg hem och i en del bakluckor ligger älskande par som inte hunnit hem.
Det pulserar, men så där mjukt och fint som det kan göra om Peter Hooks bas eller en tidning om akvarier och akvariefiskar.
Ljuden blir inte lika skarpa, ångesten inte lika stark och landet inte lika långt borta
Det gröna ligger som karamellfärgad sockervadd och inbjuder till eftertanke, paus och picknickar
Livet är mitt ibland oss och jag tror vi behöver det, livet

Jag ser Kenny sitta på Square Side
Han sitter där med Mamona
Som jag kände på nittonhundranittiotalet

Framför uteserveringen står två motorcyklar
Och en sliten rollator
Det är soligt men ganska kallt

Jag är på väg mot Pildammsparken
Men saktar farten
Och nickar mot Mamona

De sitter med ryggarna mot husväggen
Och ansiktena utåt gatan
Hon nickar tillbaks

Inifrån Square Side hör jag Coldplay
Medan jag går vidare
Och blir omkörd av en tant i permobil

Tanten saktar in sidan om mig
Och jag ser att huden i hennes ansikte
Är rödflammigt och knottriga

Hennes röst är lite lätt väsande
”Jag är inte rasist,
Men snart finns ingen plats för oss riktiga svenskar

Bakom mig från uteserveringen
Hör jag Mamona höja rösten
”Kärringjävelen är portad här.”

Tanten styr permobilen åt höger
Så hon kan se åt Mamonas håll
”Din jävla negerhora!”

Jag skyndar på stegen framåt
För jag vill inte fastna i det här
Jag vet det kan eskalera

Och Bakom mig hör jag mycket riktigt
Upprörda röster
Från två förlorare i livet

Vad är det för liv
Ett liv a’la heteronormativ
När man kan vara rosa och orange
Och lyssna på Lydia Lunch
Och sitta å kissa
Det finns ju inte chans att missa
Men vi män är så knasiga
Antagligen är vi trasiga
För kuken är ju hård
Även om du är mjuk som ett majackord

Bettie Mae Page var från Nashville, Tennessee
Säger jag
När du säger
Vem fan är Bettie Page!

Jag säger det lugnt
Nästan meditativt
För jag vet att alla inte vet
Vem fan är Bettie Page!

Jag säger hon är fetischdrottningen
Och Marilyn Monroe från helvetet
För jag vet
Vem fan är Bettie Page!

Hon klädde i nylon
Och hon klädde i läder
På den tiden hon visste
Vem fan är Bettie Page

Hon blev frälst
Och sjuk i huvudet
Och ett tag undrade hon nog själv
Vem fan är Bettie Page!

Bettie Mae Page var från Nashville, Tennessee
Och är begravd i L.A.
Om du nu undrar
Vem fan är Bettie Page!

Hon var lustens Mona Lisa
Ett konstverk
Med mystiska förtecken
Vem fan är Bettie Page!

Möllevångens gator
Jag känner dom
Som ett blodomlopp
Eller kraftfält
I ett eget universum

Kärleken gick ut i natten
För att hitta någon att ge sig till
Därför hon var så uppfylld av längtan
Men det var så otroligt mörkt
Att t.o.m. kärleken kom vilse
Det var kärr, kullar och buskiga raviner
Och kärlekens såriga knän
Och kärlekens såriga händer
Kröp genom den mörka skogen
Hade inte kärleken varit blind
Och uppfylld av banal lidelse
Hade hon sett en upplyst skylt
Som stod vid ingången till skogen
Men kärleken var inte bara blind
Utan också så svårt längtansfylld
Så skylten svischade bara förbi
Som ett fladdrigt hjärtslag
Eller en slocknade låga
Men för den som såg
Stod det att läsa:
Välkommen till ensamhetens skog