Författare: onkelzeb

Livet är aldrig rättvist
Det vet tiggaren
Eller den arbetslöse
Men även om man nått botten
Och fortsätter falla
Så måste man tro livet
Om någonting bättre
Bara det där ögonblicket
Då din hand smekte mitt hår
I det där ögonblicket
Och i de där hårstråna
Lever det eviga hoppet

Det finns ingen renhet
Ingen skimrande klarhet
Det som finns är kaos
Och ständig vilsenhet
Men det finns stigar
Som snirklar sig
Runt oss existenser
I den kosmiska aortan
En del leder år helvete
Några få leder hem

När gräset är grönt
Och harsyran syrligast
Väcks jag ur min dröm
Men jag kommer tillbaka

Det är samma väder
Och samma sol
Det är samma gatstump
Där jag fortfarande bor

Jag dröjer mig kvar
Utanför frisören
Där jag den gången
Kom med rosa naglar

Jag var på väg
Bort till min tjej
Som skulle bjuda
På mat och kyssar

Det är samma väder
Men helt annan känsla
Som omger mig
I detta nu

Jag vet inte vad som gick fel
Jag vet inte om det var jag
Eller om det var hon
Eller kyssarna

Men atmosfären förändrades
Även om platserna är desamma
Det är som jag förblindats
Av livets nyckfullhet

Det är samma väder
Och samma värld
Men Simrishamnsgatan
Svider som ett öppet sår

– Jaha, är det en sten du har i näven?
– Nä, det är det inte
– Nähänä, men något är det väl?
Som du döljer där inne?
– Nä, där är inget
– Men din knutna näve vitnar ju
– Jag förvandlar rädsla till elfenben

Små steg framåt
Ett glas vatten regelbundet
Fyll kropp och själ
Med värmen från kroppens rörelser
Den inre stressen,
Den outhärdliga ensamheten
Och utsattheten
Mjukas upp
Som tuggat papper i tapetklister
Och gör det möjligt
Att modellera ett skyddshölje
Till mitt oskyddade hjärta
Av papier-maché
Små steg framåt
Och andas luften girigt

Den himmelen,
Den blåa,
Den luras
Det är gråskalor
Över hela kosmos

Jag låg på rygg i en park
När mörkret omslöt mig
Luften var fylld av saknad,
Kärlek och sorg
Det förflutna bor i mig
Som en daggvåt gräsmatta

Det är klart hon brydde sig om Kenny
Han var vänlig och bara lite med-alkoholiserad
Joan brydde sig om honom
Som om han vore en bukett vackra eterneller
Eller en vacker dansk designfåtölj
Hon var rädd om honom
Därför höll hon sig på avstånd
Tja, kanske vid kebabkiosken vid Persborg
Eller på Danska Vägen i Håkanstorp
Eller troligast vid någon av de större parkerna
Hon drack mest billigt rosé-lådvin
Och lyssnade på Markku och Siri
När de bråkade på finska
Eller grät och höll om varandra
Och sjöng någon gammal finsk visa
Hon föreställde sig att de handlade om olycklig kärlek
Vid någon jävla sjö, vid någon jävla solnedgång
Tårar, sprit och solnedgångar
Och känsliga, ensliga finnar
Själv hade hon hårdnat,
Hennes själ var som den svartaste diamant
Och hon inneslöt den med en kortärmad tröja
Med ett otydligt tryck från Venedig,
En uppknäppt skinnpaj,
Nätstrumpor och en kort tajt röd kjol
Hon var barfota
Men Joan Crawford har gått överallt
Och räds inte gatorna
Bara hon slipper Kennys ömtåliga blick
Och omtänksamma händer

Gräset är grönt, tänk på det
Tänk på det, tänk på det, tänk på det
Gräset är grönt