Andrzej Darkiewicz satt på sin balkong och tittade ut över sitt Eslöv. Gudarna skall veta att det inte var mycket han såg, men han såg i alla fall över till Lennart och Bodils balkong, och där var ingen.
Han satt där och tittade ut, framåt, och drack kaffe och åt en bit budapestrulle.
Hade Lennart och Bodil varit hemma hade de kanske kunnat se smulorna av Budapestrullen i hans skägg.
Andrzej Darkiewicz var gammal och trött. Ja, det var allt han var tyckte han själv. Livet hade inte gett honom mycket. Okej, det hade gett honom budapestrulle och kaffe. Det var ju alltid nått, tänkte han.
Men han saknade familj och vettiga sysselsättningar. Han drack mest kaffe om han inte drack sig svinigt full på vodka. Oftast skedde allt på balkongen eller åtminstone strax innanför.
Han hade försökt, det hade han: att leva ordentligt alltså. Men jobbet hade tyngt ner honom med åren. Han hade kört buss, städat sjukhus, bakat frukostbullar och de sista åren jobbat på det kommunala bostadsbolaget, EBO.
Nu satt han här mittemot sina enda vänners balkong och åt budapestrulle och drack kaffe som pensionär. Det var väl så livet var. Jobba som fan och så får man budapestrulle,
Andrzej kunde se det poetiska i det hela, men han ville inte gärna väcka den sidan av sig själv. När han kom till Sverige 1970 hade han haft drömmar om att bli författare eller skådespelare,ja nått kreativt.
Och här satt han gammal och trött och åt en jävla budapestrulle.
Ja, han åt cipralex också, och drack den där förbannade vodkan.
Han var säker på att hans far skulle föraktat honom. Han skulle föraktat honom och han skulle föraktat budapestrullen.
Andrzej kom till Sverige 1970 som ung arbetskraftsinvandrare.
Han lämnade sin far som enda släkting i Bydgoszcz. Han ville bort från den mannen.
Det hade nog gått tio år innan han återsåg sin far igen under en kort weekendresa till Świnoujście och efter det sågs de inte mer. 1994 dog Bogdan Darkiewicz och Andrzej lät kremera honom och träffade några avlägsna släktingar och en gammal vän till Bogdan under en enkel ceremoni.
Den gamle vännen berättade att Bogdan varit den sist levande människan som sett Tod Brownings “London after midnight”.
Andrzej hade inte känt till den här filmen, men den gamle vännen hade berättat att det var en mytomspunnen försvunnen stumfilm från 20-talet.
Det hela lät så konstigt. Den Bogdan han kände som sin far jobbade på Bydgoszcz stora cementfabrik, krökade och drog hem kvinnor som han inte var snäll mot.
Andrzej kände inte till att han varit kulturintresserad överhuvudtaget. Men Bogdans gamle vän var säker på sin sak: “Han var den siste som såg den, sen brände han upp den sista rullen.”
Andrzej lyssnade med stigande förvåning då Bogdans gamle vän berättade vidare om sin fars omättliga filmintresse under 1930-talet då han tydligen flytt fattigdomen i Polen och tidvis jobbat som maskinist på en biograf i Tyskland och att han under en tid där haft ett hetsigt förhållande med en skådespelerska.
Han hade samlat rullar med film som smugglats till Tyskland och han visade mycket Hollywoodfilmer på stängda visningar för Nazister. Men den växande nationalsocialismen gjorde det till slut också omöjligt för honom att stanna kvar i Tyska Riket. Han begav sig följdriktigt tillbaks till rötterna i Bydgoszcz. Med sig tog han ett par trälåror med nitratfilmer han precis kommit över. De magasinerarade han hos Agnieszka, som var Bogdans gammelfaster, som också var änka och levde på att väva ikonmönstrade dukar. Hon hade ett litet källarlager där lådorna blev stående medan Bogdan hankade sig fram tills han 1940 fick jobb på cementfabriken.
När Andrzej nu satt balkongen och mindes tillbaks till de där dagarna 1994 blev han återigen orolig och steg upp och hämtade vodkan.
Himlen ovanför balkongen var grå, cementgrå.
Det som var kvar av budapestrullen nöp han av i bitar och slängde ner mot marken så fåglarna också kunde få något gott.
Han hällde upp ett glas.
I Bydgoszcz hade Bogdan så småningom rotat igenom filmerna och upptäckt rullar uppmärkta med Metro-Goldwyn-Mayer-stämpel och titeln “London After Midnight”.
Bogdan hade blivit helt svettig och förväntansfull, ungefär som en fredag i kön efter sprit i affären.
Han hade mumlat “Lon Chaney, Lon Chaney, Lon Chaney, Lon Chaney, Lon Chaney”, innan han kommit till sans. Sedan gick dagarna till jobbet på cementfabriken och till att planera för hur han skulle kunna se filmen. Det visade sig att cementfabriken hade ett samlingsrum med projektor.
Det tog några veckor innan han kommit över nyckel till utrymmet och kontrollerat att inga andra tänkte använda lokalen.
Året hade hunnit bli 1946, och kriget var över. Polen var om möjligt ännu fattigare.
Men Bogdan hade det förväntansfulla mantrat “Lon Chaney, Lon Chaney, Lon Chaney, Lon Chaney, Lon Chaney”
Den gamle vännen som berättade allt det här i samband med begravningsceremonin hade sedan inte så mycket mer att berätta om Bogdan och hans filmintresse, ja, han hade inte så mycket mer att berätta om Bogdan överhuvudtaget. Deras vägar skildes åt vid denna tiden. Antagligen i direkt anknytning till kvällen då Bogdan tittade på “London After Midnight”.
Den gamle vännen sammanfattade det hela: “Bogdan tyckte inte om filmen, han tyckte den var piss.”
Ett par år senare föddes Andrzej. Hans mor gick bort innan han fyllt fem i en arbetsplatsolycka på lantbruket hon jobbade för.
Andrzej hällde upp ett nytt glas.
Och tankarna drogs till den jävla Lon Chaney, och den jävla Bogdan.
Men så tittade han ut och såg att Lennart nu satt på balkongen där på andra sidan.
Lennart höjde ett glas och ropade “Śmierć Lon Chaney!”
Även Andrzej höjde sitt glas och ropade tillbaks:
“Śmierć Lon Chaney!”
Död åt Lon Chaney.
(Kortnovell specialskriven till The Long Chaney’s spelning i Röstånga 28/8 2021)
Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan 