Författare: onkelzeb

Det är inte konstigt att oroa sig,
Livet är fan livsfarligt
Vi föds, vi älskas och uppfostras,
Men sen ska vi dö
Sen ska vi dö, ja
Det är vad livet lovar oss
Kärlek och död
Eventuellt får vi knulla
Kanske får vi äta gott.
Men den existentiella oron
Är hela tiden närvarande
Som en tyst, sörjande vän
Livet är fan livsfarligt

Kärlek är vägen till bussen vi gick
Och hoppsastegen vi tog
Kärlek är det nybakade brödet
Och smulorna i sängen
Kärlek är den ljumma vinden
På Knäbäckshusens hed
Kärlek är vattnet vi badade i
Och ljusen vi tände
Kärlek är bullret från staden
Vi levde mitt i
Kärlek är ljudet av våra inandningar
När vi kramade varandra
Kärlek är fnittret som sipprade ur våra munnar
När bakfyllan härjade
Kärlek är livsvalen vi fick göra
Därför att vi möttes

I sömnen drömmer jag
Om mjuka bröst
Och om välviljan
I en kvinnas lugna röst

Så länge jag tittar ut
Ser jag luften
Jag kommer andas in
Eller ta mitt sista andetag i
Blundar jag
Försvinner ögonblicken

Jag hör J. Mascis röst
Och jag är där med dig
I sennatten
Trött, berusad
Och ömhetstörstande
Ögonblick jag trodde skulle vara
För evigt
På något sätt
Jag blir förbannad
Att det kanske bara var början
På slutet
Du går upp och sätter på
Nicos ”Janitor of Lunacy”
Och lägger dig igen
Och pussar mig lätt på läpparna
Jag hör hur du somnar
Innan jag ser hur det börjar gry

Jag går i linjerna
Ja, i kraftfälten
Som bildats kring mitt liv
Jag är trygg där
Men spårar jag ur
Står oron som en puckel inom mig

Flintrännegatan
Lång, rak vägajävel
Industristad
Lunchrestauranger
För arbetare
Maskiner, lastbilar
Oljehamn
Och dofterna
Av balade sopor, smörjolja
Och bensin

Flintrännegatan
Lång, rak vägajävel
Kraftstationer,
Gammal gräsbevuxen räls
Venilationsrör, skorstenar
Måsskit
Och arbetare som sover lunch
De pipande ljuden
Av stora backande fordon
Asfalt, asfalt, asfalt

Flintrännegatan
Lång rak vägajävel
Ibland doften av brinnande däck
Eller fredagsknake
Råttorna vid Sydkajen road
Truckarna
Och biltvättarna
Vita, röda, gula lagerlokaler
Under den blå himlen

Flintrännegatan
Lång rak vägajävel
Fyra lastbilar med nedfällda gardiner
På Hemsögatan
Sovande Rumäner
Med lång väg hem
Ljudet av transportband
Och doften av kvävedioxid
Från svetsavdelningarna
Och ljudet av heavy metal

Flintrännegatan
Lång, rak vägajävel
Utbrända bilar
Och bullret av godståg
Och skriande fåglar
Folkabussen full med romer
Med tvätt hängande från taket
Gubbarna som är på väg
Till posten för att äta mat
Den jävla blåsten

Flintrännegatan
Lång, rak vägajävel
Fram och tillbaks
Som en förkalkad åder
Fylld av bussar, lastare,
Truckar, lastbilar
Och arga jävla arbetare
Betongdamm
Och oroliga tankar
Om förlorade jobb

Flintrännegatan
Lång, rak vägajävel

Min självbild är inte uppkopplad med fiber
Utan det är analog modemuppringning som gäller
Självbilden går omkring suddig här i lägenheten
Den hackar och försvinner ibland helt
Det hjälper inte att jag bankar på den

När jag var barn
Hade jag guldhår
Och fläderblomssaft
Rann i mina ådror
Jag läste Tex Willer
Och Buddy Longway
Jag lekte på ängar
Och i enebackar
Och åt harsyra
Eller sagogrynssoppa
Som min mormor gjort
Jag ville vara kvar där
I barndomen
Och alltid lyssna
På Jojje Wadenius sjunga
”Mitt lilla barn ”
Medan jag lekte med kulor
Med Hem till gården
I bakgrunden
Men plötsligt satt jag
Med en bag in box
Vid ett bord och grät
Medan jag berättade
Om min avskyvärda barndom

Jag tvättar,
Väntar på att centrifugeringen
Skall bli klar
När jag står där
Försöker jag se ut som Joey Ramone
På CBGB’s
Men jag är bara jag
Som väntar på
Rena kläder