Författare: onkelzeb

Han lade ner nytvättade handdukar i hallbyrån
De flesta hade gått i arv från mor eller gamla arbetskamrater
Han stod kvar en stund framför byrån
Och rörde vid en ram som stod där
Medan han oroade sig över att elen gått upp
Kanske han borde sluta med Candy Crush?
Och ha lägre ljud på radion? Och tvätta för hand?
Men, nä, ”Du är en knäppskalle Bo-Erik, en tvättäkta fubbick.”,
Mumlade han för sig själv, och gick mot köket
Han satte sig ner närmast fönstret,
Tog upp stickorna och tittade ut mot den grå himlen,
Innan han började med sitt handarbete
Han hummade på ett gammalt örhänge
Och lät tiden och fingrarna gå

Jag ser det på gator och i trånga prång,
I affärer, i parker och på Triangelns perrong
Det där trasiga, söndriga, det där off beat,
Det där som skvallrar om utanförskap och skit
De säger staden förvandlats från ankunge till svan
Från arbetarghetto till datastad med eco-anpassad detaljplan
Många tjänar gott om lovor, bor i Torson eller i Limhamns sjöstad
Men några olyckliga jävlar blev kvar, andra saknar bostad
Sossarna snackade ju om att alla skulle med?
Stadsmissionen rockar, men Malmös krona är sned

Livet, arbetslivet,
Om du så jobbar på Sysav
Eller psykiatrisk klinik
Så är det arbete och människor
Hushålls sopor,
Som mänskliga sopor
Så finns ett värde
I att jobbet sköts
På fullaste allvar
Livet, arbetslivet

Det är en konst att vara ärlig
Mot sig själv
Därför att i ärlighetens namn
Så lever vi bara ett kort tag
Sedan är vi döda
Och finns inte mer
Det är en bister verklighet
För sanningssägaren
Men när man känner livet stark
Finns ärligheten i närvaron

Det droppar lätt från min näsa
Där jag står i gathörnet
Det är samma jävla gathörn
Som för 25 år sedan
Och samma jävla känsla

Varför står jag då här igen?
Ja, jag vet inte,
Men anar det har med att känna,
Och att känna starkt,
Om det så är samma jävla känsla

Det finns något bitterljuvt
I att ta den här rollen igen,
Den övergivna mannen
I mörkret och regnet
Ja, det är samma jävla känsla

Jag tror mig söka svar
Men kanske jag bara söker såret
För att öppna det lite grann
Och peta på det
För att se om det är samma jävla känsla

Jag vet att jag borde söka mig bort
Och inte tillbaks
Men det finns något magnetiskt
I det övergivna hjärtat
Och det är alltid samma jävla känsla

Jag minns luften
Ja, den som omgav mig
Och så minns jag tårarna
Som föll i slowmotion
Och krossades
I tusentals kristaller
Som reflekterade
Alla små otäcka ögonblick
Som du gett mig
Och jag har andnöd
Så jag tvingas andas in
Den där luften
Och den känslomässiga upplevelsen
Av hur kärlek
Blir till svidande tomhet

Det är dimmigt
Liv, död och frågor
Jag känner dagen
Jag känner natten
Likväl är jag mig själv okänd

En lever sitt liv,
Det som blivit,
Inte det en velat ha,
Utan eljest det som blivit
Det är en konst
För skuggorna är många
Och leva i skuggan av andra
Är inget liv

En lever sitt liv
Det som blivit
En stapplar fram
Och kanske en mumlar
”Låt mig i alla fall få det här”
För en ger inte upp
En stiger upp
Och en lever sitt liv

En lever sitt liv
Det som blivit
Det blev kanske mindre kärlek
Och saknad av närhet
En andas in
Och en andas ut
En lever sitt liv
Det som blivit

Hon står vid maskin 21
Som spottar ut tangentbordshöljen
Hon synar dem
Och lägger dem i högar
Till höger på arbetsbordet står en termos
Och en gammel-radio
På några skrynkliga veckotidningar
Hennes långa röda hår
Ligger dolt innanför en ljusblå keps
Hennes blåställ är lite mörkfläckigt
Av olja och sprutlack
Hon arbetar vant och precist
I ett cirkelgående mönster
Ibland stoppas rörelsen upp
Då hon pausar maskinen
För att lägga komponenterna i pallar
Eller för att kontrollera gjutformen
Hennes ansikte är uttryckslöst
Men medan hon jobbar tänker hon,
Planerar sitt liv,
Andas med själen
Så ibland ler Tina från Vitaby
Även om jobbet är monotont

Jag såg Kenny innan jag såg Joan
Han satt på en betongklump på Nobeltorget
En betongklump formad för sittande eller skateboardtricks
Han satt framåtlutad och åt något ur en påse
Ett par meter bort stod en gammaldags bergsprängare och spelade Status Quo
”De här är väl inget jävla boogie-torg!”
Jag hörde Joan Crawfords röst innan jag såg henne
Hon hade en gul one-piece och ett verktyg i handen
”Det är bara småpojkar och pundare som lyssnar på boogie-rock.”
Kenny gick lydigt bort och satte på radion istället
Det var sportradion, någon tennismatch
Joan satt på knä en bit upp på trottoaren
Några meter ifrån cykelaffären
Hon skruvade på en cykel
”Boys will be boys”,
Suckade hon tjurigt
Men, jag tyckte jag hörde värme i rösten,
Kanske var det kärlek,
Kanske var det uppåttjack