Förra gången jag träffade Elvira
Var utanför Stadshuset
Hon hade varit på uselt humör
När jag frågade om hon bodde i kvarteret
Snäste hon av mig
Och bad mig dra ut pinnen ur röven

Jag funderade en del över det skedda
Men insåg att hennes boende
Och dagliga förehavande
Var sådant hon höll för sig själv
Och det tyckte jag nog
En Tante av hennes kaliber kunde få göra

Hennes själ och uppenbarelse
Fyllde mig av värme
Det fanns en sådan otrolig kraft,
Ja, stolthet, i hennes för mig
Öronmärkta ord
Och vingklippta berättelser

Måhända var jag själv
På en plats i livet
Då jag låg öppen
För gåvor av den sort
Som döljs bakom
Tunga inrökta gula gardiner

Måhända var jag själv vingklippt
Och sökande
Eller så var Tante Elvira
Skickad för att förmänskliga mig
Med ord och uttryck som
”Kamma dig!” och ”fanimej brodera mej”

Men jag kände ju så klart
Det där bräckliga också
Som om den mörka klänningen hon bar
Plötsligt en dag
Skulle falla samman
Maläten och uttorkad

Jag oroade mig helt enkelt
För den mer än lätt alkoholiserade
Lilla damen
Men jag tänkte att så länge
Vi kan ge något åt varandra
Är dagarna värdefulla