Det var korta dagar
Och mörka kvällar och nätter
Bergsgatan glittrade sporadiskt
I korta ljussymfonier
För den grå massan

Jag märkte att jag allt oftare
Styrde min steg mot LeLe’s
Och den instängda doften
Av intorkad öl
Och fuktiga gamla pälsar

Tante Elvira fortsatte berätta
Om hennes tid på Limhamnsfärjorna
Och alla kavaljerer
Som gick under namn som
Johnny, Henry, Francis eller McKellar

Elvira var inte den dam
Som lovsjöng karlar precis
Men den där McKellar
Verkade ha lämnat
Ett varaktigt intryck

McKellar verkar varit en stilig man
Iklädd handskar och paletå
Och ofta trilby-hatt
Han doftade av
Earl Grey och tobak

Han hade sagt sig handla med konst
Både i Danmark och Sverige
Men som Elvira uttryckte det:
”Han var lika bevandrad i konst
Som jag i alkoholfria drycker”

Den konst McKellar saluförde
Var pikanta, lättklädda damer
Som målades på beställning
Och helt efter kundens önskemål,
Eller märkliga kink

Vem konstnären var
Fick aldrig Tante Elvira veta
Men hon misstänkte
Att McKellar var både säljare
Och den hemlige konstnären

”Man såg på hans fuktiga ögon
Att han var en pervers typ
Inte alls snäll och rar
Som du påg,
Helt enkelt lite slipprig.”

”Men vilka nävar den mannen hade
De var ömsinta och brutala
Om vartannat
Och jag var hypnotiserad
Av dess kraft”

Vi tog nu varsitt rejält glas portvin
Och Tante Elvira gäspade
Innan hon avslutade berättelsen:
”Han slog mig i magen
För att blåmärken inte skulle synas”

Bergsgatans puls,
Asfaltshypnosen,
Portvinets ångor
Och ett liv som lyser upp
Som en nytänd stopp tobak