Jag träffade Elvira
På LeLe’s
Hon satt å sov
Framför ett tomt stop öl
Och en urdrucken snaps

Själv satt jag
Ett par bord bort
Och tittade mestadels
Ut över Bergsgatan
Rannsakande mina livsval

Detta var i sanning
Ett litet hak
För försummade själar
Och ensamma vrak
Som letar lä i stormen

En lätt snarkning
Från den lilla tanten
Fick mig att kika
På hennes silvriga hår
Och smäckra men rynkiga armar

Hon var vacker
Och elegant
Trots sin utsatthet
I det offentliga rummet
En människa med historia

Jag drack ännu en öl
Och läste igenom ett mess
Jag tänkt skicka
För att avsluta något
Då jag hörde hennes röst

”Vad fan gör du här påg?
Du borde vara hemma
Och koka kalops
Och sköta dina kaktusar
Eller en värdelös frimärkssamling”

Jag ryckte till
Och vände mig mot tanten
Och jag såg nog mer yrvaken ut
Än hon själv
För nu satt hennes brillor där de skulle

Jag samlade ihop mig
Och svarade:
”Kalops är gott
Men jag orkar inte laga mat
Till mig själv”

Tanten vägde mig på våg
Med en genomträngande blick
”Du tänker för mycket,
Och lever för lite,
Det säger då tante Elvira”

Jag tittade lite tafatt
På en liten litografi
Som hängde mellan
De gamla,
Lätt dammiga fönstren

”Du behöver inte blygas
För mig påg,
Jag är ingenting,
På väg mot ingenstans
Från mitt ingenmansland”

Jag tittade på henne
Och log litegrann
”Någonting är du allt,
Du pratar ju med mig
Och fick mig att le.”

”Min uppgift i livet
Är att sitta på syltor
Och snarka
Och få småpågar
På bättre humör”

Mannen bakom disken
Kom fram till Elviras bord
Och tog tomglasen
Och frågade
”En runda till?”

”Kanske det”, sade hon,
”Om pågen vid fönstret
Delar nöjet med mig?”
En silvrig hårlock
Föll ner över hennes ena öga

Jag tog min öl
Och satte mig mittemot henne
Hon klappade mig på handen
Innan hon svepte klaringen
Och tog en girig klunk öl

Det var så jag mötte Elvira
Furstinna av ölsjappen
Och sunkishaken
En pärla så skinande
Att hon nästan var genomskinlig

Trafiken rullade på
Därute på Bergsgatan
Medan jag föll ner
I en förtrollad värld
Av broderade historier