En kvinna på en lådcykel
Med två hostiga barn i
Kämpar genom packis
Och kräksjukeglopp
Det är stadsvinter
Räliga som bara stadsvintrar är
Hon har handlat mjölk,
Fiskpinnar och frusna grönsaker
Och nu pumpar hon på
Framåt Sofielundsvägen
Förbi kommunalarbetare
Och tiggerskor
Batteriet är slut
Så det är bara trampkraft kvar
Men hem skall dom
Om hon så skall bära skitungarna
Och knyta matkassen runt höften
Hon är förbannad
På krig och armod
Och toftigheten
Hon är trött på mjölkpriserna
Och ledsen över stressen
Som gör henne trött
Och stingslig
Men framme vid Nobelvägen
Ser hon en annan kvinna
I skitig klänning
Och knackig gång
När de passerar varandra
Vänder sig kvinnan
Med den skitiga klänningen
Mot henne
Och avfyrar ett nästan tandlöst leende
Och tjoar ”No pasarán!”
Trampen känns lättare
Och Nobelvägen korsas
Utan en hostning
Eller svarta tankar
Ett nästan tandlöst leende
Är ett vackert leende
För i det bor och andas tillförsikten