Jag höll ett tal för mina kollegor
Efter fyra snapsar brännvin
Som Benny trugat i mig
Jag minns inte vad jag sa
Men orden kom nog ut rätt ändå
För efter kramade män mig
Som jag aldrig sett någon ömsinthet i
Min chef Benny skrek
”Sebbe har sagt det vi alla känner:
Skål tamejfan!”
Jag kände att jag vacklande till
Stor-Arne höll mig i nacken
”Inte fan ska du cykla hem påg.
Vi tar en taxi efter nästa snaps.”
Jag var färdig med mitt tal,
Mina ord,
Jag var tom
Och jag ville hem
Jag ville hem själv
”Jag går och pissar.”
Stor-Arne klappade mig på kinden
”Klart du skall pissa,
Man kan inte pissa på sig sista kvällen”
Jag skärpte till mig
Tog några djupa andetag skymningsluft
Vände mig om mot Stor-Arne
Han log mot mig
Det var sista gången jag såg honom
Jag smög ut genom fabriksbyggnaderna
Och ut till min cykel
”Jag måste bort från detta nu.”
Jag sluddrade lätt hörde jag
Inledningsvis cyklade jag rätt rakt
Men det blev alltmer en kamp
Mot balansen, omvärlden, tårarna
På Sankt Knutsväg kraschade jag slutligen
Jag bara liksom föll ihop
Jag reste mig upp
Och ställde mig på cykeln
Och jag började hoppa på den
”Ditt jävla cykelhelvete”,
Försökte jag skrika åt den
Men jag förstod inte själv
Vad som kom ut ur min mun
Några vänner till mig
Satt på Vinnys uteservering
Och såg mitt skådespel
De hämtade mig
Och jag bara grät
Och talade på ett obegripligt språk
Men några förstod ändå
Och klappade om mig,
Var förstående
Och fick slutligen hem mig
För sista gången på sjutton år