Joan Crawford knyter joggingskorna
De är så klart röda
Som kokande blod
Det är bara en lunchpaus
Men Lodgatan skall trampas
Tills den är gul och blå
Hennes arbetsplats
Är en oansenlig plåtbyggnad
Med en plåtskylt på
Som talar om att det är ett glasmästeri
Hon jobbar fan här
Hon står på gårdsplanen en stund
Och andas in doften
Av hav, gummi och industri
”Fakking lovely”
Innan hon kutar i väg
Längsmed asfalten
Och huvudet lugnar sig
Minnena trängs bort
Och nuet träder in
”Fy fan vad Malmö jag är”,
Tänker hon
När hon skriker
”Fitta, är du blind eller?”
Till en cyklist som är uppe på trottoaren
Sedan feta klunkar vatten
Rundan är klar
Men loppet har bara börjat