Arvid Tamm hette han
Jobbade som resemontör
Han hade någon jävla uppländsk dialekt
Ändå slängde han sig med den skånska parlören
Rullebör, klyddig och hialös
Och så gillade han Peps och Kalle Pedal
Fast mest älskade han Neil Young
”Sörru den pågen kan hantverket!”
Men Arvid krökade
Han hade röd nos
Och tuggade konstant tuggummi
Dom som kände honom
Sa att han oftast satt i kallingarna
På sin inglasade balkong
Och drack och lyssnade på musik
Han var försynt, nästan räddharig
Och sa sällan nått
Han frågade artigt efter monteringsanvisningar
Eller efter muttrar och bultar
Oftast nynnade han på en gammal låt
”Balten” kallade förmannen honom
Och, visst, han var ju född i Estland
Men han mindes ju inget
Han kom till Stockholm redan när han var fem
Där hade han bott och sedan arbetat
I 42 år
Innan kärleken förde honom till Malmö
Eller rättare sagt det han trodde var kärleken
Hon sket ett stort stycke i honom
När han plötsligt stod där med sin resväska
Av skinnimitation
Han tog in på KFMU ett par veckor
Innan han lyckades ordna eget boende
Han började jobba på firman 1985
Först som svetsare
Och sedan under många år alltså som resemontör
Två år innan pensionen
Blev han hastigt och oväntat hjälte
Bland oss andra
Vi hade fått en psykopat till chef
Som hade våning i Turning Torso
Men sin familj i USA
Den här chefen hade för förmiddagsrutin
Att gå runt i fabriken
Och pika och hacka på allas insatser
En dag kallade han till möte på gården
Där han skällde ut oss anställda efter noter
”Vi är här för att jobba och tjäna pengar!
Leka med mobiler eller lyssna på dunkadunka
Får ni göra hemma!
Jag måste säga till er att er arbetsmoral
Är för jävla sorglig
Titta på mig!
Jag jobbar som fan från morgon till kväll
Jag lever för att jobba och tjäna pengar.”
Då kom Arvid inkörande med sin jobbebil
Parkerade sidan om mötet
Och sköt upp dörren
Och ”Sweet home Alabama” larmade över gården och parkeringen
Chefen blev snabbt illröd i huvet
Och skrek nästan i falsett
”Va i helvete Balten! Vi är här för att jobba
Och inte för att lyssna på sånn här negermusik.”
Arvid vände sig om
Och sade med sin lena uppländska stämma:
”Jag har ett liv din jävla nasse”
Vid 64 års ålder blev Arvid Hjälte.
Det är aldrig försent.