Jag tänker tillbaks på en svettig träningsoverall, neongul föreningsbanksmössa, och en av oro förstoppad tarm. Det är en grå dag i Sankt Olofs by, och min innestängda avföring är tung som bly. Jag rör mig snabbt genom några hemliga stigar för att komma fram till mormor utan att bli upptäckt av plågoandarna. Det är svårt att röra sig fort med magont och huvudvärk, men rädslan är som nitroglycerin. Jag vill bara komma in och sitta på mormors golv ensam med lerkulorna, och höra Jack Sugden från ”Hem till gården” på tv:n och drömma mig bort till andra existenser. Jag vill känna kroppen slappna av, inte vara som en ensam spänd fiolsträng. Jag vill känna mormors hand i mitt hår och dofterna som är så välbekanta: kaffe, klorin och enrislukt.
Och på toaletten finns blå rinnande tvål, något så oerhört fint!
Jag klarar mig fram till den asfalterade gården och innan jag ringer på sätter jag mig en stund på trappen och håller min lilla ryggsäck i knäet. Jag försöker bli den obekymrade glada pojken innan mormor får se mig. Jag andas lugnt och tar två klunkar katrinplommonsaft.
Det är ännu gråare och det riktiga mörkret kommer allt närmre.