Moses Einarsson trippar fram på tunna ben
Över gatstenen blåser snön så lätt och vit
Moses har både hosta och brist på selen
Han är blek, darrig med halsen fylld av bronkit

Moses Einarsson är en väldigt vänlig man
Hans ögon är varma trots dess bistra utsikt
Han kramar om Reza, Parin och Julian
Visar omtanke och bär ingen klagodikt

Livet är ju redan hårt nog tycker väl han
Samhällets olycksbarn måste samarbeta
Så i soppkökskön som i livet på gatan
Men, av kapitalismen vill han inte veta!