Ni vet när man står där
Mittinatten
På en jävla bakgata
Som kanske leder någonstans
Kanske leder ingenstans
Och man står där
Med kinderna stela av torkade tårar
Och en halv falafeljävel i näven
Och man tänker skall man gå dit å ringa på?
Eller skall man gå hem?
Och somna i fåtöljen
Medan man försöker få i sig
Det som är kvar av falafeljäveln
Kanske har man pissat ner sig
Kanske klarade man sig
Men föll lite illa i hallen
Så att armen är stukad
Och två tavlor ligger på golvet
Med krossat glas
Kanske man bara står där
Under månen
Som en jävla fåne
Som en slags handikappad
Jim Jarmusch-karaktär
Som knappt kan prata
Bara klappa med händerna
Kanske står man där
Överbliven
Bland råttorna
Och uteliggarna
Som ett söndrigt litet kräk
En människa utan morgondag
Och tittar på hur den blandade såsen
Långsamt droppande
Faller mot asfalten
Som brustna löften
Och krossade hjärtan
Kanske man får sig en smäll
För det borde man ju fan ha
För den där godtrogenheten
Och den patetiska Mahatma Ghandi-mentaliteten
Men framförallt borde man få på flabben
För att man är ett sånt jävla mähä
– En satans feg medelsvenne –
Som inte vågar ta stark sås
Inte ens en sådan här natt