Jag satt vid ett bord
På ett ställe på Amiralsgatan
Klockan var inte mycket
Ändå lät jag punschen väl smaka
Medan jag tittade ut på trafiken
Och de som flanerade förbi
Tände jag en handrullad Tiedemanns light
Och tänkte på livets skörhet
Och ständiga nyckfullhet
Att liv kan övergå i död,
Och döden i sig
Kan förgifta livet
Människor kan plötsligt falla ihop
Mitt i livet,
Mitt I kärleken,
Och mitt i ett vackert ansiktsuttryck
Jag hade några ögonblick
När jag såg livet passera förbi
Kanske inte mitt eget
Men åtminstone skuggan
Av mig själv
Och min kropp
Som famnar en osynlig börda
Möjligen en kvinnokropp,
Möjligen något helt annat
Och trots att punschen värmde strupen
Var jag lika kall inombords
Som om jag svalt en döendes sista andetag
Och känslan av isande skuld därav