Någonstans bortom Bombardiet
Ligger en jättesten
Som en enorm rotvälta
I utkanten av en skog
På den sitter ibland en pojke
Med nyponkinder
Och guldhår
Han bygger världar
Som han sträcker upp
Och överlämnar till stjärnorna
Som en liten skapare
I ett tillknycklat och sårigt universum
Hans ögon lyser
Däruppe på stenen
Några ögonblick
Då och då
Under den mörka tidsperioden