Han bar bruna manchesterbyxor,
En rutig skjorta,
Och en mörkblå kavaj
Med förgyllda knappar
Det var en stilla höstdag
Med gråa toner
Och rödbruna löv
Gårdsplanen var lite blöt
Med ett par grunda vattenpölar
Det luktade friskt av
Regnvåt växtlighet
Och blöt jord
Pojken gick försiktigt fram till bilen
För att inte smutsa sina nya skor
Han öppnade dörren till baksätet
Och satte sig ner
På en brunrutig pläd
Han tittade mot backspegeln
Och såg att luggen låg rak
Medan han knep ihop läpparna
För att de utstående tänderna
Inte skulle synas
Från innerfickan på sin kavaj
Drog han fram en serietidning
Som hade ett färgglatt
Och spännande omslag
En halvnaken, muskulös man
Med blåa kalsonger
Och ett gyllene hölster
Ridande på någon typ av dinosaur
Med ett svärd utsträckt mot himlen
Och en skjöld i andra handen
Dinosauren var vit
Och såg ut att vilja ge sitt liv
För sin ryttare
Då öppnas dörren
Och höstdoften
Och känslan av ny serietidning
Blandades
Med en svag doft av något annat
Kanske parfym, eller någon kräm,
Eller alkohol
Ja, alkohol var det nog
Och pappas ögon
Som inte var de glada,
Utan de trötta och mörka
Han sade att mamma får köra istället
För att han är trött och har ont
Och måste vila
När han säger det där sista
Får pojken hans andedräkt rätt i näsan
Och den är varm
Och luktar av vitlök, alkohol
Och någon halstablett
Pojken säger att det gör inget
Det var ändå inget viktigt
Och sänker ner blicken
Mot det glimmande svärdet