För första gången var Bo-Erik
I minneslunden
Där askan efter Ellstorps-Elvis
Är nedgrävd

Det var en varm sommardag
Med ljumma vindar
Och Bo-Erik satt på en bänk en stund
Och nynnade en sång

Han stannade inte så länge
För han hade klätt upp sig
Med en vackert stickad kofta
Och svarta kostymbyxor

Men han satt tillräckligt länge
För att inte bara uppleva värmen
Han kände tomheten
Bredvid sig på bänken

Han var ensam i lunden
Men också ensam i sitt hjärta
Och han förstod plötsligt
Att han saknade en vän

Och medan han nynnade
Fylldes hans ögon av tårvätska
Och pannan blev blank av svett
Han smakade sältan på läpparna

Sen reste han sig och gick
In i skuggan under träden
Där han knäppte av sig koftan
Och tog den under armen

Promanaden hem kändes lång
Men viktig
Även om han inte riktigt förstod varför
Hade något nytt börjat