Det var en jävligt blåsig dag
Och det var grått, grått, grått
Hon hade gått från Ryff livs
Till en bänk i Jesusparken

Joan Crawford satt där ensam
I diset och gråheten
Hon var ju van vi det
Men aldrig hon ville vänja sig

Det blåste skräp och löv
Kring bänkens ben
Hon lyfte upp fötterna
Och höll om sina knän

Hon sjöng en sång
Som knappast hördes i blåsten
Men som gjorde henne tryggare
Och jagade bort ormarna

Hennes liv var att alltid
Vara på jakt eller på flykt
Aldrig att hon var på väg hem
Eller till någonting

Men hon var som sagt van
Och hon tänkte bara sitta en kort stund
Men sedan gå och lägga sig
På en gård hon hade koden till

Hon tänkte på Anita
Och väninnorna från förr
Och alla kvällar med flipper,
Speed, dans och lust

Det var nog fan dags
Att lägga ner
Och hitta något fast
Och sluta losa och fitta till det

Vinden blåste provocerande
Längsmed hennes ben
Som hölls ihop
Av håliga nätstrumpor

”Det är fan inte hälsosamt
Att vara cool och sexig
Men blir tafsad på av slem
Och rövknullad av samhället”

Men, det var nog fan dags
Att skaffa jeans
Och ren blus
Och någon att hålla i

Det är förbannat kallt
När man är ensam
Och utsatt
För väder och vind