Det är klart hon brydde sig om Kenny
Han var vänlig och bara lite med-alkoholiserad
Joan brydde sig om honom
Som om han vore en bukett vackra eterneller
Eller en vacker dansk designfåtölj
Hon var rädd om honom
Därför höll hon sig på avstånd
Tja, kanske vid kebabkiosken vid Persborg
Eller på Danska Vägen i Håkanstorp
Eller troligast vid någon av de större parkerna
Hon drack mest billigt rosé-lådvin
Och lyssnade på Markku och Siri
När de bråkade på finska
Eller grät och höll om varandra
Och sjöng någon gammal finsk visa
Hon föreställde sig att de handlade om olycklig kärlek
Vid någon jävla sjö, vid någon jävla solnedgång
Tårar, sprit och solnedgångar
Och känsliga, ensliga finnar
Själv hade hon hårdnat,
Hennes själ var som den svartaste diamant
Och hon inneslöt den med en kortärmad tröja
Med ett otydligt tryck från Venedig,
En uppknäppt skinnpaj,
Nätstrumpor och en kort tajt röd kjol
Hon var barfota
Men Joan Crawford har gått överallt
Och räds inte gatorna
Bara hon slipper Kennys ömtåliga blick
Och omtänksamma händer