Simrishamnsgatan, ditt lilla äckel
Jag har spytt på femton ställen
Men så är där ju morgonsolen
Och ljudet av ”Fire and Brimstone”
Med Link Wray från ett halvöppen fönster

Picknickar i Jesusparkens gräs
Jorden talar till en
Om gamla Malmö, om nya Malmö
Och Malmö i nitad limbo
Ljuden från Möllevångstorget

Simrishamnsgatan 30
Teglet här har jag känt
Som vore det min egen hud
Och stentrappan och gården därinne
Ångorna från tvättkällaren

Arga palestinier som kör förbi
Med flaggor och sång
Jag vet de snart står vid Arbetets Ära
För det är där vi går
När vi söker förändring och söker hopp

Simrishamnsgatan fy fan alltså
Så många nätter
Och så många mornar
Arbetarkvarter, kämpa Malmö!
Så jävla mycket tegel

Och om hörnan kommer engelsmannen
Han med kepsen
Och möter han kurden från Mascot
Han som har så långa steg
Och ett outgrundliga ansikte

Simrishamnsgatan är fan en riktig gata
Den är inte rak och exakt
Den är böjd och skev
Som självaste livet

Gatan skakar av punk
Och pundare
Och bakom varje port
Döljer sig imperium
Av lust och skapelseprocesser

Jag minns Terrakottamannen
Som hade elaffär
I NP Möllers hus
Han visslade efter alla snygga tjejer
Och Simrishamnsgatan är fylld av dem

Simrishamnsgatan var Sveriges farligaste gata
Jag tror det var 1994
Men då fanns också Gaffa-klubben
På gamla Golden
Så jävla mycket öl och hygge

Nobelvägen till Bergsgatan
And back again
Jag minns jag mötte Robert Prytz
När jag kom ut från Parseh en kväll
Jag hade en kasse folköl

Det hänger alltid banderoller
På Simrishamnsgatan
Det är för att vi vill någonting
Vi vill förändra världen
Och göra den bättre

Det finns väl inte en gata i hela Sverige
Som är så sönderhånglad
Och nedpissad
Som Simrishamnsgatan
För här lever vi fanimimig