Under den senare delen av nittonhundranittiotalet
På Mäster Henriksgatan närmare bestämt
Satt ofta en tant på en stol på trottoaren
Mittemot det lummiga området med tvåvåningshus
Hon satt där när det var varmt nog
Hon hälsade alltid ”Hej, hej.”, när man gick förbi
Ibland sade hon något mer
Och då hörde man att hon bröt lite lätt
Efteråt har jag tänkt att det kan ha varit Ungerska
En dag hörde jag en kvinna ropa och vinka på henne
Och då ropade hon ”Justina, hej, hej!”
Detta namn knöt jag år senare ihop med hennes brytning
Och tänkte att hennes namn nog egentligen var Jusztina
Hon var alltid glad där hon satt och tittade på folk och hejade
Ibland hade hon en kopp som stod under stolen
Men mestadels satt hon bara där
När det blev lite svalare hade hon en pläd över knäna och en liten röd mössa
Hon satt där på trottoaren under flera år
Jag antar att hon bodde där

I trappuppgången snett bakom henne
De flesta trodde nog det var något fel med henne
Men hon var ju alltid glad och vänlig
Så folk lät väl henne hållas
Jag minns i synnerhet en dag
Då det blev så att Justina och jag språkade lite längre
Det var en fin sensommarkväll
Då jag faktiskt försökte passera henne
Utan att säga ”hej” eller någonting
Jag var ledsen och ångestfylld
Och jag gjorde mig så liten och osynlig som möjligt
När jag passerade på andra sidan
Då hörde jag hennes röst plötsligt:
”Hej, hej. Det är en fin kväll.”
Jag svarade lite avvärjande med mitt vanliga ”Hej, hej”
Men tanten fortsatte prata
”Det är bra när vi får sådana här fina kvällar.”
Jag stannade avvaktande till
Och stod på ett sådant vis
Att jag ville visa att jag var på väg
”Det finns dåliga ogästvänliga kvällar
Och så finns det så här fina kvällar.”
Nu tittade jag åt hennes håll
”Det är så livet är.”
Justina satt sedan tyst en stund
Och tittade på mig
Med vänliga ögon
”Jag vet.”, svarade jag
”Vet du verkligen?, frågade Justina
Jag bara stod där
Och jag märkte hur jag långsamt började förnimma dofter
Som den från hybridkejsarolvonen
Och nybakat bröd
Och de söta ångorna
Från en tvättstuga längre fram
Jag vände mig helt mot henne
Och svarade rättframt:
”Nej, jag vet inte. Jag lever i den gråa världen”
Justina bara fortsatte att titta på mig
Hon skrockade lite lätt
Och bara log mot mig
Det tog några ögonblick
Sedan började jag gå igen