Jag tror hon hette Sandra
Ja, hon som brukade sitta
På en bänk i rondellen
Och spela mungiga
Hon som alltid hade en röd lackväska
Liggande i knäet
Hennes hud var vit,
Riktigt vit,
Sjukligt vit
Vit som en död
Men mungigan ljöd
Längs Kristianstadsgatan
Vackra svävande toner
Som fyllde lyssnarna
Med lugn och styrka
Det var som om ljudet
Lyfte människorna
Alla pratade om henne
På den här tiden
Men idag kommer få ihåg henne
Men hon var vit som snö,
Pratade aldrig
Men spelade mungiga som en ängel
Eller som en kvinna
Som blivit tvungen
Att finna ett nytt språk
När någon tagit ifrån henne sin röst
Hon fyllde luften
Med något annat,
En annan ton
På en annan frekvens
Det är den Sandra jag minns
Innan hon försvann