När jag går ut på gården
För att slänga soporna
Står där en kvinna
I en blågrön fuskpäls
Och röker febrilt
Hon tittar på mina soppåsar
Med tom blick
”Välden har gått sönder”
Säger hon,
Och det ångar
Om hennes mun
I januarikylan
”Det är inte bara den här sjukan….”
Två snabba bloss
”Det är hela samhället.”
Jag öppnar dörren till miljöhuset
Dörren glider igen
Bakom mig
Och jag slänger påsarna
Jag står kvar några sekunder
Försöker liksom ta sats
Men när jag öppnar dörren igen
Hörs rösten:
”Och det är jävligt svårt att leva.”
Hon fimpar nu
Och jag blir stående
Vet inte om jag skall svara
Eller inte låtsas om henne
Och jag fryser lite
”Min pojkvän säger jag är histrionisk,
Jag vet inte vad fan det betyder,
Mer än att han inte vill ha mig.
Och, fuck det jävla aset,
Jag vill inte ha han.”
Hon torkar sina händer
Mot fuskpälsen
Vi tittar på varandra en stund
Sedan fortsätter hon:
”Men det är ju skit samma,
När isarna smälter
Och alla djur dör,
Hela den här fucking jävla planeten
Är dödsdömd
Då är det liksom skit samma
Alla bara ljuger
Och fittar sig,
Det är den världen vi fått,
Och vi förtjänar,
Det är så.”
Hon böjde sig snabbt ner
Tog upp fimpen
Mellan tummen och pekfingret
Och vände sig om
Och gick in I trappa B
Jag stod kvar några sekunder
Och tittade mot den stängda dörren
Jag kände kylan
Och svårigheterna
Sedan gick jag in