Branten på andra sidan hägnet
Vi kan se den, men inte ända ner
Hägnet är ett stadigt 2-meter högt staket
Bestående av ett kraftigt metallnät
Som är uppspänt mellan solida stolpar
I balkformat med lätt rödrostiga fogar
På andra sidan hägnet sluttar det ner
Innan den verkliga branten kommer
Inne på området, i sluttningen och i branten
Växer det högt gräs, snår och tistlar
Och silvriga svajande malörtsbuskar
På flera ställen ligger fortfarande jorden fri
Och den är torr och sprucken
En bit bort sitter en lätt rostig varningsskylt
Som varnar för den kraftiga branten

Jag ställer mig vid hägnet varje dag
Under mina långa promenader
Och försöker titta ner i hålet
Men det ser ungefär likadant ut varje dag
Ibland står andra nyfikna människor också där
En del håller i metallnätet
Och liksom trycker ansiktet så nära de kan
För att försöka urskilja något,
Kanske se något de tidigare inte uppfattat?
Kanske för att höra något ljud
Eller känna någon ny doft från branten
Men det luktar inte så mycket
Kanske mest en lätt kvalmig doft

En gång frågade jag en annan nyfiken, En äldre dam i robusta fritidskläder
Om hon visste hur länge hägnet funnits
Hon sade att hennes pappa tagit dit henne
Och då var hon nog bara 5-6 år
”Det har funnits där mycket länge”,
Hon sade det tankfullt
Samtidigt som hennes fingrar höll hårt om metallnätet
Och hennes händer liknade nästan klor
Med vita stelnade knogar
Och blicken var hela tiden riktad mot branten
Vi stod sedan tysta en stund bredvid varann
Och bara tittade tillsammans

För en vecka sedan var högnet borta
Och branten och hålet igenfyllt
På den här nya platsen stod massa människor
Andra gick omkring på fyllningsmassan
Ingen sade något
Det fanns väl inte så mycket att säga
Hägnet var borta
Och branten på andra sidan hägnet likaså
Det fanns inte kvar längre
Jag såg den äldre damen
Med sina robusta fritidskläder
Hon låg på knä och krafsade i sanden
Med sina klolika händer
Det började sakta mörkna på platsen
Jag gick hem och kom aldrig tillbaks