Jag minns en promenad jag gjorde
Från Simrishamnsgatan till Mäster Danielsgatan
För många år sedan

Jag minns att det var mörkt
Och att det var förbannat kallt
Och jag minns månen

Det var en promenad som hade ett mål
Men som också var en start
På något alldeles nytt

Med hjälp av den klara kalla luften
Och den tydliga månen
Förstod jag saker

Ja, kanske jag inte förstod just där
Och just då i kylan
Men något började ticka

En förvissning om mitt eget värde,
Mina egna styrkor och min aura
Sånt som vi alla har

Klockan klämtade kanske inte,
Men den tickade i ett långsamt
Obevekligt tempo

Ibland behövs en kylig, obarmhärtig natt
Och en lyskraftig måne
För att vända blicken

Det händer att jag ställer mig på gården
Sena novemberkvällar
För att påminna mig

Ibland ser jag månen,
Ibland ser jag den inte,
Men jag vet att den är där